7 tips till dig som tappat bort dig själv

En fördel och en nackdel med att vara högintelligent är att det går att lära sig nästan allting och göra det med bravur. Som att anpassa sig efter andras förväntningar och bli den de önskar. Vi är många som tidigt lärde oss hur vi skulle göra för att få tillhöra, vem vi skulle vara för att få tillhöra. I familjen, på förskolan, i skolan, på fritidsaktiviteter och senare i kompisgäng och på jobb.

Att välja att vara ett jag som passar andra kan dels vara för att vi får uppskattning eller andra positiva resultat av det. Dels kan det vara en coping strategi, ett sätt att skydda sig från smärtan i att inte få tillhöra när jag visar mig som jag är. Hör mer om coping i avsnitt 21.

Att skydda sig från smärta och att söka belöningar i samspelet med andra är fullt naturligt. Men när det får till följd att vi tappar bort oss själva betalar vi ett högt pris.

Jamen hur gör jag då?! Om jag tappat bort mig själv? Om jag byter roller som andra byter kläder och ändå inte känner att jag hör till?

Här kommer sju tips på hur du kan göra

1, Lär känna dig själv. Läs på om särbegåvning. Lyssna på och acceptera dina känslor, tankar och upplevelser. Finns mer om det i avsnitt 13.

2, Hitta en tillhörighet där du kan möta igenkänning i andras ögon, där du kan slappna av och inte behöva begränsa ditt ordval, dina tankegångar eller dina intensiteter. En tillhörighet där du kan uppleva att du är okej som du är.

Att hitta de människorna som du kan vara riktigt nära vän med kan kräva en hel del arbete och ta tid. Själv tänker jag att det räcker om det finns en handfull genom livet.

Men redan innan du hittat de där nära vännerna behöver du få känna tillhörighet. Det finns mycket forskning som visar hur viktig gemenskap är för vårt välmående (fick jag ju reda på när jag gjorde avsnitt 19, om ensamhet). Som särbegåvad är det lätt att fokusera på det som skiljer mig gentemot andra, eftersom att det ofta är så påtagligt. Därför blir det extra viktigt att väga upp känslan av att vara utanför med en upplevelse av att få tillhöra. Nästkommande två tips handlar om sätt att… ..lura din egen hjärna att tro, att du är mer tillhörig än du är.

3, Tillhörigheter via intressen. Att lägga tid på något du verkligen är intresserad av tillsammans med andra som också har det som intresse, kan vara ett sätt.

För mig har olika grupper på nätet blivit den typen av gemenskaper. Där kan jag fördjupa mig inom specifika områden, ha glädje av andras kunskaper, dela med mig av min och samtidigt hoppa över det mesta i grupperna som jag tycker är ointressant. Utanför nätet kan du hitta gemenskaper runt idrott, musik, lajv, brädspel, volontärarbete, friluftsliv och en massa annat. Det kan vara en fördel att välja en gemenskap som är så heterogen som möjligt, med stor åldersspridning, för sannolikt är det mer öppet för olikheter där.

4, Synkronisera kroppen med andras och din hjärna uppfattar att det finns en tillhörighet mellan er. Gå med i en kör, träna aikido, yoga, dansklass, något där ni gör samma typ av saker synkront, alltså att du och de andra speglar varandras rörelsemönster eller gör något parallellt. En fördel med den typen av aktivitet är att den inte kräver lika mycket socialt eller intellektuellt utbyte för att fungera.

Det behöver inte vara personer där som du har lust att prata med, du behöver inte vara jätteintresserad av aktiviteten och du kan vara tyst (inte i en kör så klart). Vitsen med aktiviteten är att du kan göra den utan att gömma dig bakom en mask, samtidigt som din hjärna ska få en känsla av tillhörighet.

Till och med om du sitter på en arena och ”vågen” går runt, kommer du i det ögonblick du ställer dig upp och sträcker armarna i luften känna mer tillhörighet. Så lättpåverkad är hjärnan av vårt beteende.

5, Utöka dina copingstrategier. Det har visat sig att vi mår bättre om vi kan ha fler olika copingstrategier att växla mellan. Så jag som så ofta var clown i skolan kunde ha mått bra av att ibland vara lärare eller kanske ett med tapeten. Se mer om detta i avsnitt 21.

6, Notera när du varit dig själv vid något tillfälle under dagen. Tänk igenom dagen och fundera på om det var någon stund, som du var utan mask. Skriv ner när, vad du gjorde och om du var tillsammans med någon. Har du tur finns det redan någon i din omgivning som du mår bra med. Kanske med en gammal faster, en kusin, din tränare, någon lärare. Notera ofta, om möjligt dagligen, och så småningom ser du tydligt i vilka sammanhang du kan vara dig själv.

Är du med i gemenskaper som kräver att du har på dig en mask hela tiden? Vad får du av den tillhörigheten? Är det värt priset? Kan du hitta tillhörighet på annat håll som kostar mindre? Fundera på det.

7, Ge dig själv bekräftelse på att du är okej. Det här är en enkel övning som funkar – det finns vetenskapliga belägg för det! Klappa dig själv, ge dig själv en kram, och säg högt ”jag tycker om mig som jag är och jag är värd att må bra”. Jag brukar börja dagen så. Ingen hör eller ser det. Men min hjärna hör att jag säger det och känner kramen. Jag möts av ett ”du är okej” i min egen blick. Våga pröva. Så enkelt och du har allt att vinna!

En del av tipsen ger resultat snabbare, en del kräver mer uthålligt arbete och andra är tips att återvända till gång på gång. Börja med det som verkar enklast.

Det är hos dig själv och i gemenskap med andra, som du kan hitta vem du är bakom maskerna. Det går åt mycket energi för att skydda sig själv bakom en mask. Fatta vad mycket kraft du kommer få över, när du både slipper gömma dig och slipper springa och leta efter ett borttappat jag. Förstå vad mycket roliga och givande saker du kommer få energi till!

Åh vad jag hoppas att du vill använda tipsen. Heja dig!

Vi ses!
Vera

 

Mer att läsa:

Linda Kreger Silverman, Särskilt begåvade barn. Kapitel 5, i synnerhet sidan 167–172 (den svenska utgåvan från Natur & Kultur, 2016)

Här är ett citat som på ett bra sätt beskriver processen med att tappa bort sig själv:

”När lager på lager av jag skapas som svar på frågan Vem vill du att jag ska vara idag?, så begravs Jag måste vara jag allt djupare i det omedvetnas skrymslen och blir en falnande glöd. För varje år som går kommer belöningarna som ligger i att uppfylla andras förväntningar att locka de särskilt begåvade allt längre bort från medvetenhet och kontakt med sitt eget inre väsen.”

Katarina Gossip, Den sociala hjärnan, Brombergs bokförlag, 2013

Piercarlo Valdesolo, Harvard University, David DeSteno, Northeastern University, Synchrony and the Social Tuning of Compassion
https://static1.squarespace.com/static/52853b8ae4b0a6c35d3f8e9d/t/528d25dae4b059766439b87e/1384981978770/synchrony-and-the-social-tuning-of-compassion.pdf

Christopher Germer is a clinical psychologist and part-time lecturer on psychiatry at Harvard Medical School. Article in Harvard Business Review.
https://hbr.org/2017/01/to-recover-from-failure-try-some-self-compassion

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Gömmer du din särbegåvning?

”Bara var dig själv, så blir det bra” Har du hört den? Det har jag och jag vet att det inte är helt sant. Samtidigt som det är sant.

Är du dig själv? Står du stadigt och tryggt i vem du är? Eller har du tappat bort dig? Som särbegåvad kan du ha upplevt extremt olika bemötanden, antingen överväldigande positiva eller starkt negativa. Det kan ha gjort din självkänsla bräcklig.

Varför ska jag förklara.

Att bli ett jag i samspel med andra
För att ha ett fungerande samspel med andra behöver vi ha mötts av en blick i den andres ögon som säger ”du är okej och vi förstår varandra”. Det har vi med oss från start. Tänk på små barn och hur ofta de säger ”Kolla! Kolla mamma! Kolla pappa! Kolla!” Och för att barnet ska bli nöjd och kunna fortsätta krävs en blick, en gest eller ett ord, som bekräftar att föräldern sett och att det är okej. På det här sättet stämmer vi av med vår omgivning för att veta vad som är ett bra beteende. Så småningom kommer vi inom oss ha en känsla för vad som accepterat och inte, en känsla för om vi är okej eller inte.

Det nödvändiga samspelet mellan barn och deras vårdare kan beskrivas på olika sätt. Inom psykologin har detta beskrivits bland annat inom anknytningsteorin. Och inom neurovetenskap förklaras hur hjärnan fungerar i skapandet av vårt själv, hur samspelet med andra påverkar hjärnan och vad i hjärnan som gör att vi behöver samspela med andra. Det är olika sätt att förklara, som leder till ungefär samma slutsats:

För att må bra som människa behöver du och jag ha andra runt omkring oss som visar att vi är okej och att vi förstår varandra.

Att inte vara okej gör ont
Att få höra hur dålig eller hur konstig du är, eller att få höra hur fantastisk du är men utan att mötas av förståelse hos den andre, leder inte till ett ömsesidigt ”du är okej och vi förstår varandra”. Och när människorna i din närhet inte bekräftar dig och att du är okej, gör det ont. Ett sätt att minska det som gör ont, är att skydda sig bakom en mask, en roll. Känner du igen dig i någon av följande roller? Och i vilka sammanhang har du dem?

Porträtt av en clown

En lärare som sitter bredvid en elev och hjälper till

Bild av en sköterska som hjälper sjuka soldater

En elev som sitter i en tom korridor

Närbild på händer i handfängsel

Mönstrad tapet i olika färger

Med en mask kan ingen se vem du verkligen är och du riskerar inte blickar som berättar att något är fel med dig. En roll kommer ge den bekräftelsen i andras ögon, som du har behov av. Det plågsamma är att du vet att det inte är ditt sanna jag som får bekräftelsen, men det gör i varje fall mindre ont. Det är en slags copingstrategi.

Coping pratar man om när det gäller människors hantering av kriser och en definition lyder så här:

”Coping innebär ett försök att minska fysisk och psykisk smärta som är kopplad till negativa livshändelser. Framgångsrik coping minskar smärtan.”*1

Att skydda sig med en mask är en slags copingstrategi. Vilka copingstrategier du använder beror till stor del på vilka som fungerade för att minska smärtan för dig som liten.

Särbegåvning och coping
I boken How the Gifted Brain Learns finns ett avsnitt om Social Coping. Där hänvisar författarna till studier som visar att vilka copingstrategier särbegåvade väljer, varierar med ålder och med socioekonomisk bakgrund. Bland annat så är det vanligare att ju äldre ungdomar blir desto mer försöka de dölja sin höga intelligens. Genom att exempelvis välja bort ”nördiga” intressen eller underprestera för att verka mer normala. Nedan finns ett utdrag från avsnittet om Social Coping. Läs det!

Tappat bort dig själv?
Gömmer du dig själv tillräckligt länge, får du till sist svårt att hitta dig själv. Maskerna växer fast och blir du. Du förlorar delar av vem du är. Vet inte längre vad som är du.

Jag vet vad jag pratar om för jag tappade bort mig bland alla mina roller. Men när jag mötte människor som jag kände igen mig i, och så småningom vågade vara mig själv fullt ut med, då började jag hitta den fina person jag är. Det har tagit tid, men jag fanns där. På samma sätt finns du också där bakom dina masker.

Att kunna använda sig av copingstrategier i olika sammanhang är konstruktivt. Det är bra att kunna ta på sig skyddande masker vid vissa tillfällen. Det viktiga är att du hittar sammanhang du kan vara dig själv i. Där du kan tillhöra på ett självklart sätt och där du kan vara du. Bara vara dig själv. Helt och hållet. Och hur du ska hitta till sådana sammanhang tar jag upp i nästa avsnitt.

Ta hand om dig!

Vera

 

Referenser:

*1 Barbro Lennéer Axelson, Förluster, om sorg och livsomställning, sid 75. Boken handlar om det titeln säger, och har ett kapitel 4 som kortfattat tar upp teoretiska perspektiv på anknytningsteori och copingteori, sid 64-77.

Linda Kreger Silverman, Särskilt begåvade barn. Kapitel 5, i synnerhet sidan 167–172 (den svenska utgåvan från Natur & Kultur, 2016)

Ur boken How the Gifted Brain learns. Kapitlet är skrivet av Maureen Neihart och Vivien S. Huan.

”Gifted adolescents tend to employ coping strategies that are quite different from their non-gifted peers. Much of the work on social coping has been done by Tracy Cross, Laurence Coleman, Mary Ann Swiatek, and their colleagues. Some gifted adolescents involve themselves highly in extracurricular activities in school, underachieve, or exhibit negative behaviors in order to be perceived differently by others. Others engage in behaviors aimed at denying or hiding their high ability and distance themselves from the stereotype of the gifted group.

Some gifted adolescents cope by helping others or by cultivating relationships with adults, while others seek out-of-school talent development opportunities, avoid special programs for the gifted in school, hide their high ability, or deliberately underachieve in order to cope. Engaging in conforming and avoidance behaviors to devalue conventional popularity and focusing on the importance of peer acceptance are also used. Deliberate attempts to highly involve themselves in activities that are unrelated to their being gifted are also made.”

“A common, though not universal, finding regarding gifted adolescents is that many struggle to manage the need to belong with their need to achieve, especially females, African Americans, Latinos, and those from low-income or disadvantaged backgrounds. Over time, these tensions appear to corrode their aspirations and self-concepts. In effort to minimize or avoid these conflicts, gifted adolescents may deny their talent, lower their aspirations, or underachieve.”

“Several writers have suggested that making these assumptions explicit, normalizing the tension as a societal phenomenon, and openly discussing the hidden costs of success help students manage such tensions and stay the course of upward achievement.”

Med detta utdrag vill jag bara visa att det är vanligt för särbegåvade att använda copingstrategier och att det kan se annorlunda ut än för dem som inte är särbegåvade. Som du ser i sista stycket kan det hjälpa att resonera fram och tillbaka om vad jag vinner och förlorar på olika copingstrategier. Och det kommer jag prata om mer framöver.

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram