Hur hanterar jag ensamheten?

Idag ligger dimman mjuk över fjälltopparna och jag får hålla mig inne i timmerstugan. Efter att ha varit här själv i några dagar passar det bra att spela in ett avsnitt om ensamhet. Ensamhet i allmänhet och den särbegåvades i synnerhet.

Jag har förstått på många runt om mig, att det är vanligt att undvika ensamhet. Ett tecken på omognad hos andra, har jag tänkt. Att de så småningom kommer inse betydelsen av ensamhet och börja uppskatta den. Ha! Det visade sig återigen att jag är den som har att lära.

Faran med ensamhet
I min värld är ensamhet ett sunt grundläge. Men när jag började söka litteratur inför avsnittet möttes jag av helt andra budskap. Nästan alla böcker och vetenskapliga artiklar handlade om faran med ensamhet. Om ohälsan den leder till. Hur hjärnan påverkas och försämras och hur ensamhet leder till ökad dödlighet.

Att bli utstött ur flocken har varit livsfarligt sen urminnes tider. Även om vi inte riskerar att bli uppätna av rovdjur nu, är det fortfarande samma mekanismer som sätts igång i hjärnan när vi blir utstötta. Den signalerar livsfara. Exempelvis under mobbning. Därför är utanförskap så skadligt för oss.

Det är information jag inte tagit till mig tidigare. För jag liksom flertalet ser förstås det jag vill se. Min sanning om ensamhet passade ju mig perfekt. Efter allt det jag läste om ensamhet har jag blivit mer mån om att balansera upp egentiden med stunder av gemenskap. Det här avsnittet hoppas jag kan ge dig mod att ta vara på det utanförskap du antagligen redan känner. Och mod att våga gemenskap också.

Vanligt med känsla av utanförskap hos särbegåvade
Du har säkert hört uttrycket ”Det är bättre att vara ensam själv än att uppleva ensamhet tillsammans med andra”. Kanske kan min självvalda ensamhet härledas ur sådana upplevelser. I intervjuer med särbegåvade beskrivs ofta känslan av utanförskap och svårigheten att finna genuin ömsesidighet. För mig har gemenskap blivit lättare att uppleva sen jag lärde känna fler särbegåvade.

Att vara ensam är fortsatt mitt grundläge. Ett som jag trivs med. Jag tror på ensamhet i lagom dos. I förhållande till andra verkar min lagom-dos vara stor.

Upptäck din inre kärna med nyfikenhet!
Det är i ensamhet du kan möta din inre kärna, det som verkligen är du. Och att känna sig ensam, att vara ensam, är en del av vad det är att vara människa.

Möt dig själv med nyfikenhet. Vad finns där? Vilka tankar dyker upp? När jag är helt själv i flera dagar, som nu, möter jag de flesta känslor hos mig själv. Känslor av rastlöshet, meningslöshet, rädsla, vrede, sorg, glädje, tillit, kärlek, tacksamhet. Känslor som är starka, men de går över. Känslor gör det. Jag låter de komma utan att försöka styra dem. Känner det jag känner och lägger märke till vad.

Ett litet tillägg bara. Det är viktigt att inte agera på alla känslor som kommer. Ett andra tillägg är att mår du dåligt är det inte bästa tillfälle att lära känna din egen ensamhet. Då är gemenskap eller distraktion ofta bättre.

Bryt ensamma mönster
Om du upplever att du är ensam för mycket är det viktigt att våga bryta de ensamma mönstren. Bara du kan bryta din ensamhet. Ingen annan kommer rädda dig ifrån den. Jag kan glädja dig med att du bor i ett land med världens bästa förutsättningar för att kunna bryta ensamma mönster. Sannolikheten för att du i din närhet har människor som gärna vill ha sällskap är skyhög.

Saknar du gemenskap med andra särbegåvade rekommenderar jag de nätverk som finns. För dig som är över 18 finns Mensa och Filurum vuxen. Du som är yngre behöver ta hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen för att få tillgång till nätverken som finns för ungdomar.

Att vara ensam är en del av att vara människa
Om du till varje pris undviker att vara tillsammans själv med dig själv, då kommer en del av vem du är, saknas dig. Börja med att acceptera att ensamhet är en del av att vara människa. Man säger att alla dör ensamma. Vad kan vara bättre då än att ha blivit vän med dig själv när du lever, att tycka om och vara trygg i din ensamhet?

Utanförskap ger perspektiv som inte går att få bland de många. Flera av de individer vi har haft stor respekt för genom historien, har präglats av ett utanförskap. Det krävs ett annat avstånd per definition, för att kunna se ur ett annat perspektiv. Så har det varit i alla tider.

Många personer vi beundrar för styrka, kunnande, integritet och annorlundahet har präglats av perioder av ensamhet. Hoppas att bilderna nedan ger dig inspiration för kunna omfamna och utveckla din ensamhet.

Munk utanför kloster bland höga berg

Medicinman

Häxa som ska brännas på bål

Erimit som sitter under ett träd

Äventyrare i Arktis

Ensamseglare
Hur upplever du ensamhet? Har du hittat sätt att hantera den? Sätt att bryta ensamma mönster?

Vänligen
Vera

Mer att läsa
Lättillgängligt på svenska om hjärnan och om ensamhet. Den sammanfattar mycket av nutida forskning. Katarina Gospic, 2013, ”Den sociala hjärnan”

Nätverk för särbegåvade
Filurum.se
Mensa.se

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Göra det enkla komplicerat – så särbegåvat

Så gör jag det igen! Gör det komplicerade precis så komplicerat det kan vara, när det är som mest komplicerat. Typiskt särbegåvat. Varför skanna på ytan och göra det lätt?!

Det kallas också för att ha elefant-attityden. I jobbsammanhang visar det sig på två sätt för mig.

Det första sättet är när jag får en oformlig klump till projekt i knät. Ett projekt som jag hyfsat snabbt strukturerar upp i olika delar. Helheten i prydliga och namngivna delar. Efter min analys syns det att projektet är en elefant. Jag älskar processen med att hitta strukturen i det röriga, sammanhangen i det fragmentariska, det relevanta i mängden.

Jag går in till min uppdragsgivare och visar hur jag styckat upp elefanten. ”Bra att du ser hela elefanten, men det är tänkt att projektet ska vara en gris. Kan du få den till en gris?” Och det är klart jag kan. Hugger av lite här och där, men behåller det väsentliga och sim sala Bim är det en gris.

Det andra sättet elefant-attityden märks på, är att jag ogillar att jobba med delar i ett projekt om jag först inte har full förståelse för helheten och hur min del bidrar. Det går oftast att lösa genom att ställa frågor. Ge mig inte bara ett öra utan berätta också hur hela elefanten ser ut!

Hantera svårigheterna med en elefant-attityd
Så här långt innebär elefant-attityden inga problem. Men. Men. Under processens gång finns risk att jag börjar jobba i fel format. Ibland ser jag det själv och kan fråga om det är ok att jag växlar upp från gris till elefant. Andra gånger är det kollegor eller min chef som får påminna mig om uppdragets storlek och enkelhet.

Det är inte ofta uppdragsgivare har möjlighet att betala för elefantprojekt. Vad jag hört av särbegåvade runt mig är det stor variation på hur komplexa uppgifter det går att finna inom olika yrken, branscher och organisationer. En del personer är skickliga på att själva skapa förutsättningar för att få den komplexitet de behöver för att kunna ha en elefant-attityd i yrkeslivet. Andra får lära sig att hantera de svårigheter en elefant-attityd kan innebära hos många arbetsgivare.

Skaffa en hobbyelefant
I mitt arbete har jag möjlighet att jobba med komplexa projekt men de kan sällan bli elefanter fullt ut. Därför har det varit viktigt för mig att ha möjlighet till elefantprojekt på fritiden. Som denna youtubekanal. Jag har i och för sig fått förslag på att paketera om den i svinformat, typ grillkorv, för att den ska bli mer säljbar, och till fler. Men då kan jag inte göra projektet fullt ut lika komplext. Dessutom är mitt intresse att få servera denna bitvis väldigt sega elefant till dig som behöver just elefantkött. Om det så är bara du som lyssnar och ingen mer.

När jag förberedde youtubekanalen hade jag en behändig plan. All erfarenhet och kunskap jag samlat på mig runt särbegåvning, strukturerat i trettio fint avgränsade kapitel. Ungefär som en styckningsplansch. En röd tråd i form av en vandring. Jag har berättat om den i ett avsnitt tidigare. Helheten i fin ordning.

När projekten börjar leva sitt eget liv
Men sen händer det som ofta händer när ett projekt går från teori till praktisk verklighet. Jag hamnar här. Här där det inte fungerar riktigt som planen. För jag upptäcker förstås hela tiden nya saker jag vill dela. Och jag tillåter mig att frångå planen och dela just den bit elefant jag insett att jag vill dela.

Det finns ändå en röd tråd genom allt. Så här ser den ut:

rod-trad
Mår du illa när du ser det här rekommenderar jag att du avvaktar något år med att titta på avsnitt. Just nu verkar det rörigt. Men i slutänden kommer det vara en tydlig helhetsbild. Även om jag för närvarande befinner mig mitt i virvlarna.

Jag tröstar mig med att jag inte är de ende som upplever projekt så här. Du kanske känner igen dig? Du kommer på, eller får som uppdrag, ett väl definierat och hanterligt projekt. Sen när du sätter dig in i det och upptäcker hur härligt omfattande och komplext det kan vara så växer målbilden till något astronautiskt avlägset fantastiskt. Och så blev det komplicerat. Men du får ner det i en snygg projektplan. Bara det att den inte är riktigt realistisk. För mycket. För svårt. På för kort tid.

Då gäller det att våga justera målbild eller projektplan. Då gäller det att ha en fungerande relation med chef och kollegor och ta hjälp av dem. Det är i varje fall så jag löst mina svårigheter. För dem har jag berättat om min elefant-attityd och vad den innebär.

Respektera andras behov av styckplanscher för grisar
I jobbsammanhang är det oftast en förutsättning att du kan hålla dig till planen. Dels för att din uppdragsgivare och dina kollegor ska känna sig trygga med processen och dels för att det kan finnas avrapporteringskrav i olika delar av planen. Det blir också lättare för din uppdragsgivare att ha överblick om du och andra projektledare håller sig till sina planer. Och tycker du det är svårt så be om hjälp med det. Att visa var man behöver stöd och vara tydlig med det, brukar underlätta samarbeten.

Undvik att dissa – be om hjälp
Elefant-attityden kan ställa till svårigheter i skolan också. Kanske kan du förklara för din lärare hur du fungerar? Säga att du måste få göra uppgiften tillräckligt komplicerad, göra den till en elefant, för att den ska bli intressant. Fråga vad syftet med uppgiften är och hur den ingår som en del i helheten du ska lära dig. Sen kanske det går att tillsammans bestämma på vilket sätt du kan visa att du lärt dig det uppgiften syftade på? Det är viktigt att inte dissa lärarens uppgift utan istället vända på det, be om hjälp och förklara vad du behöver för att du ska kunna göra det. I boken ”The Gifted Teen Survival Guide” finns många konkreta och nyttiga tips. Låt dig inte lura av den något fåniga titeln. Jag har haft nytta av den det senaste året, trots att jag inte ens är tonåring.

Nedan har jag länkat en artikel om särbegåvade i yrkeslivet. Den är skriven av Mary-Elaine Jacobsen kliniskt verksam psykolog och konsult till skolor gällande särbegåvning i Minnesota.

Kan du tänka dig hänga med i den röda trasseltråden som vloggen är nu ses vi här nästa gång!

För dig som föredrar perfekt struktur – vi ses om något år då!

Vänligen
Vera

 

Mer intressant att läsa

Artikel om särbegåvade i yrkeslivet ”If Only I Had Known: Lessons from Gifted Adults” Mary-Elaine Jacobsen
http://tip.duke.edu/node/919

The Gifted Teen Survival Guide: Smart, Sharp, and Ready for (Almost) Anything, September 7, 2011
Judy Galbraith M.A. (Author), Ph.D. Jim Delisle (Author)
https://www.amazon.com/Gifted-Teen-Survival-Guide-Anything/dp/1575423812

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Genikampen, IQ, Mensa, fasettögon och sånt

“Hej flugflicka” sa främligen.
“Jag är ingen fluga. Jag är en flicka”
“Du har fasettögon precis som flugor har. Då är du en flugflicka. Som jag.”

Lite senare. Och till en annan person.
“Fasettögon? Det är sådana otäcka ögon som flugor och insekter har. Det vill väl ingen ha?”

Fasettögon – Fasettögon – Fasettögon. Ett eko som studsar tillbaka till dig oavsett var du går. Fasettögon. När du hört det tillräckligt många gånger tar du reda på mer. “Fasettögon gör att bäraren ser mer nyanser och snabbare än andra. De fungerar så att bäraren kan se allt som händer omkring utan att vända på huvudet.” Och vissa kvällar framför spegeln skymtar du något som liknar fasettögon och du undrar. “Är jag en flugflicka?”

Så går tiden. Och du hör ekot ibland. Fasettögon.

En dag fladdrar något förbi i solljuset och landar med skimrande vingar bredvid dig. Vid det laget har du vant dig vid dina fasettögon och ser när andra har dem, och säger “Hej fjärilspojke”
“Hej flugflicka”
“Vilka vackra vingar du har”
“Det har du med. Men det syns bara när du använder dem”
“Men jag kan inte flyga. Det är bara det att jag har fasettögon”
”Med fasettögon följer alltid vingar. Du kan flyga.”
Så ser du hur fjärilspojken vecklar ut vingarna och räcker dig handen.

Vågar du lita på att du också har vingar, precis som de andra du flug- och fjärilsmänniskorna du mött?

För min del tog det tid. Första gången jag mötte medlemmarna i den lokala mensaföreningen märkte jag hur lätt det var att umgås. Att inte behöva begränsa det mentala synfältet, inte dra ner på nyanserna hos analyserna eller snabbheten i associationerna för att bli förstådd.
Alla runt bordet på kinakrogen hade fasettögon. Det innebar att vi kunde prata om allt som hände omkring oss och ingen behövde vrida på huvudet för att förstå. Ingen tyckte det var konstigt att samtalsämnena hoppade än hit, än dit och att så många samtal kunde pågå parallellt i ett och samma samtal.

På väg hem gick jag med lätta förälskade steg. Ingen av oss sju som hade mötts delade specifika intressen, bekanta, yrkesroller eller livssituation. Ändå kände jag den där omedelbara förståelsen, som kom av att de hade fasettögon och också tog in världen på ett annat sätt än de flesta andra gör.

När vi umgåtts ett tag vågade jag prova mina vingar. Mitt flygande liknar inte något av det de gör i Genikampen på SVT. Där skulle jag inte platsa alls. Hade någon sagt till mig efter första avsnittet av Genikampen att det här är typiska flug- och fjärilsmänniskor, att det är så här hög intelligens visar sig, då hade jag inte sett något av mig själv i dem. Då hade jag inte sett att det är fasettögonen vi har gemensamt.

Men genom att möta många olika särbegåvade har jag sett att våra vingar ser olika ut och blivit tygg i att om mina flug- och fjärilsvänner kan flyga, så kan också jag det.

Kanske är det gemenskap med andra högintelligenta du ska drömma stort och fritt om? För du kommer väl ihåg att öva och prajma dig själv va? Det jag pratade om i avsnitt 15. Nedan har jag länkat till några sidor där du kan ta del av andra högintelligentas berättelser. Där finns också en länk till en intressant artikel om fasettögon.

Fortsätt öva på att drömma! Så kommer jag att ge dig konkreta tips framöver på hur du kan använda dina nya prajmingförmågor för att få uppleva det du drömmer om. Kanske är det vänskaper du längtar efter?

Ha det bra!
Vera

 

Länk till artikel om fasettögon:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/insekter-har-ogon-for-farger/

Länkar till sidor med berättelser från andra särbegåvade vuxna:

https://rainforestmind.wordpress.com/

https://christinefonseca.wordpress.com/

http://www.filurum.se/berattelser-fran-vuxna-sarbegavade/

Övriga länkar:

Genikampen i SVT

Mensa

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

”För mycket” är helt som det ska

Avsnittet jag publicerade i förra veckan, rektorstalet, fick sådan spridning och fantastisk respons, att det är svårt att ta in. Det jag förstår, är att det är fler hjärtan än mitt som bultar i samklang med dem som kämpar.

Spridningen och responsen vevade igång en tombola av känslor i mig. Djup glädje, tacksamhet, förväntan, rädsla för att påverka och säga fel saker, lusten att tävla och se vad jag kan hitta på för att få ännu större spridning, och jag hamnar i prestationspress.

Återigen påminns jag om att råden jag ger dig, är de råd jag själv behöver höra. Allt material jag publicerar är sån’t jag velat säga till den yngre versionen av mig. Uppenbarligen behöver jag höra råden även nu.

Mina råd då? (från avsnittet om prestationspress)

  1. Vad är syftet med prestationen? Ja det är inte att få så många tittare på youtube som möjligt, även om förra avsnittets spridning triggar den lusten i mig. Syftet är att du som är särbegåvad och kämpar ska kunna få någon slags nytta och glädje av det jag delar.
  2. Sänk ribban. Jag undrar vad det är för mekanismer som gör att jag alltid vill höja ribban? Sänk. Sänk. Sänk. Fan vad det är svårt.
  3. Vägra nu eller aldrig! Jamen det rådet kan jag ta till mig. Det kommer fler chanser jag kan hoppa på.
  4. Bara gör det! Ok. Här kommer avsnittet:

 

”För mycket” är helt som det ska
Oavsett om du får höra att du är för känslig, för snabb, för intensiv, tänker för mycket, har för mycket energi eller känner för starkt, är det inte sant. För allt du är och känner är ok att vara och känna. Lika lite som att det går att uppmana någon annan att känna mer om personen i fråga inte har förmåga att känna mer än hon gör, går det att säga att du borde vara mindre intensiv när det kommer till än det ena än det andra. Däremot är det inte alltid smart att reagera utifrån hur det känns. Men det är en annan sak och det tar jag upp lite senare. Det du känner är ok. Hur du känner är ok.

Att vara ”för mycket” kan helt enkelt en del av vad det är att vara högintelligent. Se tidigare avsnitt Du är bara för mycket!.

Lita på dina egna känslor – de är dina
Att känna dig själv är en grundbult för att kunna bygga den tillvaro du vill ha. Det är en del i vad som finns i din ryggsäck, som du bär med dig. Att veta hur du fungerar som särbegåvad är en del av vad du har i ryggsäcken. Att veta hur du känner och att kunna lita på dina egna känslor är grundläggande och något du också bär med dig.

Här har jag förstått att människor är olika. En del känner sina egna känslor väl, har alltid gjort det och utgår från dem på ett självklart sätt. Jag lärde mig tidigt att om mina känslor skiljde sig från andras i ett givet sammanhang så var det de andras upplevelse som var den sanna. De var ju fler. Numer har jag en sundare självkänsla och kan ofta konstatera att jag och andra upplever och känner olika och landa i att det är ok. Det är ok att känna olika och det gör varken mina eller de andras känslor mindre sanna.

Acceptera det du känner
Det är först när du är medveten om hur du känner som du kan välja att acceptera att du känner som du gör. Och acceptans av hur du känner är en del i att tycka om dig själv. När det gäller självkänsla har författaren Petra Krantz Lindgren beskrivit det så bra. Citat från hennes bok hittar du längre ner.

3 inledande steg på vägen mot att tycka om att vara ”för mycket”

  1. Lär känna dina känslor. Observera dig själv. Ta gärna anteckningar eller använd diktafon på mobilen. När du är mer intensiv – Hur känns det i kroppen? Vilka tankar och önskningar får du? Sätt ord på känslorna. Eller gör flödesscheman, tankekartor, seriestrippar eller fotocollage som beskriver hur det känns för dig. Eller hitta den perfekta matematiska formeln för det du upplever. För att kunna observera dig själv på detta vis behöver du bestämma dig för att inte agera utifrån dina känslor. Bara observera och studera.
  2. Acceptera att du känner, tänker och upplever som du gör. Oavsett om det är en känsla du tycker är bra eller inte. För alla känslor du upplever finns där och de du minst vill veta av, är ofta de som skaver mest. Acceptera även de känslorna. Att acceptera handlar om att konstatera att känslan finns där, inte alls värdera den utan bara låta den finnas där.
  3. Omge dig med andra som också har starka intensiteter. Så länge du är ensam i din omgivning i att vara högintelligent kan det vara svårt att lita på dina egna känslor. Detta eftersom att dina känslor jämfört med de flesta andras kan vara så intensiva. I en omgivning där ditt sätt att vara uppfattas som normalt kan det vara lättare för dig att bejaka och acceptera hela dig. Så om möjligt, hitta andra särbegåvade att träffa.

Låter det banalt? Faktum är att det fungerar. När jag först frågade andra särbegåvade hur de gjort för att inte känna sig som ufos hela tiden, svarade flera att de gillar att vara ufos och att det egentligen bara handlar om att acceptera sig själv. Lätt för dem, tänkte jag. De har nog aldrig känt sig så konstiga som jag gjort. Ändå började jag göra som de sagt.

Och kanske tycker andra att jag fortfarande är för mycket. Men jag har börjat känna att jag är helt som jag ska vara.

Blir du uppmanad att inte känna som du gör? Vågar du lita på dina känslor? Hur har du burit dig åt för att acceptera dina intensiteter? Dela gärna med dig och kommentera nedan.

Vänligen
Vera

Ps. Jag sänkte ribban genom att bara göra en inspelning och publicera den, även om den i mitt tycke inte var perfekt. Men publicerad är den och då når jag syftet.

”Nej, jag tittar inte ner mig, jag tittar upp mot himlen” Laleh

Mer intressant att läsa

Petra Krantz Lindgren ”Med känsla för barns självkänsla”
Hela boken är mycket bra och jag har haft stor nytta av den. Läs kapitel 1. Självkänsla! Här är ett citat från inledningen av kapitel 1 som enkelt och precist beskriver självkänsla.

”Jag utgår från att självkänsla består av två dimensioner. Den första dimensionen rymmer medvetenhet om mig själv: om mina förmågor, mina tankar, mina känslor, mina behov, min lust och mina drömmar. Den andra dimensionen handlar om vilken acceptans jag har för det jag känner till om mig själv. En person med sund självkänsla accepterar sig själv och tycker om sig själv, precis som hon är. Hon upplever att hon duger, med alla sina tankar, känslor och behov. Med all sin lust och längtan. Med alla sina styrkor, men också med sina svagheter.”

Här är länk till Petra Krantz Lindgrens webb ”En annan du”

David A Sousa ”Some Strategies for Working with Students who Exhibit Overaxcitabilities”
Läs sidan 38 – 41! Även om texten vänder sig till lärare tror jag att du kan ha nytta av att läsa den. Hela kapitlet är mycket intressant.
Länk till boken texten är tagen ifrån
David A Sousa ”How the Gifted Brain Learns”

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Tusen tankar och ingen hinner ut

I det som publiceras här utgår jag ifrån hur jag fungerar som särbegåvad även om jag vet att alla särbegåvade inte fungerar som jag gör. Bland annat när det gäller tanke- och samtalstempo och det här med att vara ”för mycket” som jag tog upp i ett tidigare avsnitt. Det finns de där det inte syns eller hörs lika mycket utanpå vad som pågår inuti. Nedan är ett exempel på en situation där skillnaden kan vara tydlig.

Tänka fler steg än andra
För mina arbetskompisar och min chef har jag förklarat hur jag fungerar när det gäller problemlösning eller idégenerering i grupp. Ungefär så här lät det när jag förklarade ”Ni vet på ett möte där vi sitter och pratar om något. Under tiden någon pratar hinner man tänka ett par steg framåt utifrån vad den personen säger. När personen pratat klart kan man säga det man tänkt och de andra runt bordet har ibland tänkt i liknande banor, eller ett par steg i en annan riktning.

När vi sitter och pratar rusar mina tankar iväg, inte bara två eller tre steg utan kanske sju, åtta steg. Och då när jag öppnar munnen och säger hur jag tänker det åttonde steget blir det för de flesta helt sammanhangslöst. Även om det i mitt huvud finns en röd tråd som leder till det jag säger.

När detta händer, att jag säger något som inte går att förstå utifrån vad vi pratar om, säg det till mig! För uppmärksammar ni mig på att jag ger god-dag-yxskaft-svar så kan jag ofta förklara.” En hel del gånger har kollegorna gjort så och då funkar det att jobba i grupp.

Noggrant tänkande på allt tar tid
Det finns de högintelligenta som till skillnad från mig vill de överväga alla alternativ noggrant innan de uttalar sig. Utifrån en fråga som väcks på ett möte kan de komma fram till att det finns tio möjliga lösningar på det. Inte nog med det. De funderar också på varje möjlig lösning från tio olika perspektiv. Väger för och nackdelar. Tänker igenom konsekvenserna. Sen när de tänkt igenom alla alternativ, går de igenom allt igen för att försäkra sig om att de inte missat någon aspekt.

Det betyder att när de flesta har tänkt ett par tre alternativ har personen noggrant gått igenom tio gånger tio alternativ. Noggrant. Ett uttalande från en sådan person är verkligen genomtänkt. Om hon eller han får möjlighet att säga det alltså. För det måste ju hända att diskussionen redan gått vidare till andra ämnen.

Att vara en person som överväger ämnen så minutiöst måste ibland vara irriterande. Särskilt som snabbt och högljutt ofta premieras i mötessammanhang. Föreställ dig själv att du tänkt igenom saken mer än alla andra och så får du inte tillfälle att säga vad du kommit fram till. Eller om det redan har fattats ett beslut som du vet inte kommer fungera. Eller hur det nu är att vara en sådan person.

Är du särbegåvad och fungerar på det viset? Hur är det? Jag har svårt att föreställa mig hur det kan vara så beskriv gärna! Jag vill förstå. Vad tycker du är det bästa med att fungera som du gör? Är det något som är kämpigt med det?

Vi ses!
Vera

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Du är bara för mycket!

”Du är bara för mycket!” Den kommentaren har jag fått höra i alla möjliga varianter. “Sluta vara så entusiastisk!” “Du kan inte känna för allt” “Ingen annan bryr sig om det” “Men så märkvärdigt var det väl ändå inte” En uppsjö kommentarer ibland i kombination med himlande ögon och djupa suckar.

Och jag som upplever att jag oftast håller igen. Skulle jag uttrycka hur jag verkligen känner skulle det de kallar min entusiasm, framstå som blek. Och det tempo jag anpassar mig efter. De flesta har ju ingen aning om att det för mig känns som för kaninen i filmsnutten från Disney om sengångarna (länkad nedan).

När jag började läsa på om särbegåvning och tog del av andras erfarenhet förstod jag att det är ganska vanligt att vara “för mycket”. En möjlig förklaring kan vara vad psykiatern och psykologen Kazimerz Dabrowski kallar overexitabilities. På svenska brukar man översätta det till intensiteter.

Fem intensiteter
Dabrowski delade in intensiteterna i fem områden. Förklaringarna nedan är mina tolkningar av det jag läst.

  1. Intellektuell intensitet. En intensiv uppmärksamhet och nyfikenhet. Ett driv att förstå hur saker fungerar. Intellektuell intensitet är inte samma sak som intellektuell förmåga. Intensiteten är snarare den motor som driver den särbegåvade att vilja veta mer och ständigt lära sig nytt.
  2. Psykomotorisk intensitet. Energin i kroppen som gör det nödvändigt att vara i rörelse. En kapacitet att vara fysiskt aktiv och mer energisk än de flesta. Det märks i rörelsemönster, hur du pratar, sitter, äter. I allt fysiskt finns en större intensitet.
  3. Sensuell intensitet. Ökad känslighet av alla sinnen. Vilket gör att allt känns, hörs, luktar, smakar och ser mer ut.
  4. Intensitet i fantiserande/visualisering. Höjd förmåga att föreställa sig det som inte finns, associera fritt, dagdrömma och visualisera, och att “försvinna” bort i andra tankar.
  5. Känslomässig intensitet. Intensivare känslor av glädje och oro, extrema höjder och dalar känslomässigt. Större mottaglighet för små nyanser.

HSP – högkänsliga personer
En del av intensiteterna ligger i linje med det som kallas för “High Sensitive Person” HSP. Detta är ett område jag inte alls är inläst på men det dyker ofta upp i samtal med högintelligenta personer som säger att HSP gett nya insikter.

Har du fått höra eller känt att du är för mycket på olika sätt? Håller du också igen? Eller inte?

Vi ses!
Vera

 

Länk till mer information om Dabrowskis overexitabilities

Med länken nedan har jag inte sagt att mitt tanketempo är mer rätt än någon annans. Bara att vi har olika tempo:

Länk till information om högkänsliga eller högsensitiva personer (HSP)

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Farligt med understimulans

Finns inte tillräckligt nytt att lära sjunker stimulansen under en kritisk nivå och du börjar må dåligt. I en av de länkade föreläsningarna berättar en forskare om hur det nybildas neuroceller i hippocampus hela livet. Det som bidrar till neurogenisis (att det kan skapas nya neuroceller) är motion och att lära sig saker. Visst borde det också innebära att om möjligheten att lära sig är borttagen så bildas inte neuroceller i samma takt? Vilket i sin tur betyder att det är riktigt dåligt för hjärnan att vara understimulerad.

Att fungera i en miljö med för lite stimulans är som att tvingas cykla mycket långsamt. Det blir vingligt. Väldigt vingligt. Ett alternativ till det svåra långsamcyklandet kan vara att klättra på väggarna, skapa problem för sig själv eller andra, eller försvinna bort i dagdrömmerier. Allt i syfte att se till att hjärnan får någon slags stimulans. Så smart konstruerade är vi ju att kroppen försöker se till att få det som är nödvändigt för överlevnad. Exempelvis stimulans för hjärnan. Kan inte omgivningen erbjuda det, får hjärnan se till att ordna det på egen hand.

Jag möts lite då och då av följande påstående, när det gäller att få lära sig på sin nivå i skolan ”Barn måste lära sig att ha tråkigt också”. På ett sätt håller jag med för jag tror inte på att barn, eller människor över huvud taget, ska matas med stimulans hela tiden. Ur tråkighet kan vår egen kreativitet och initiativförmåga växa. Men. Det är skillnad på tråkigt och understimulans. Skolans syfte är att eleverna ska lära sig, ta in ny kunskap. Det går per definition inte lära sig något man redan kan. Att sitta av hela skoldagar är inte tråkigt. Det är skadlig brist på stimulans. Och den slags kreativitet och initiativkraft som kan väckas hos understimulerade elever är sällan uppskattat av skolpersonalen.

Det är farligt för människan att inte få nödvändig stimulans. Barnhemsbarnen i Ceaușescus Rumänien är ett extremexempel. Även vuxna människor behöver nödvändig stimulans, känslomässigt, kroppsligt, socialt och intellektuellt för att må bra. Lagom mycket stimulans. För lagom är olika för oss alla. Får vi inte det går vi under, precis som de vanvårdade barnen.

Många som aldrig varit med om att må dåligt på grund av understimulans har så svårt att föreställa sig hur det kan vara. För de uttrycker att det bara låter skönt.

Har du varit med om att må dåligt av för lite stimulans? På vilket sätt och hur har det varit?

Ta hand om dig!
Vera

Ted talk, textat på svenska.

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Lagom stimulans är olika

Tillägg: När jag skulle ta fram de relevanta länkarna till avsnittet insåg jag att min kunskap om detta inte är dagsfärsk. Jag läste teorier om att högintelligenta har fler receptorer 10 år tillbaka i tiden. Med tiden har detta blivit en sanning för mig. Lite otäckt att inse att jag inte hittar bra vetenskapliga artiklar som tydligt belägger det jag trott är sanning. Jag skulle verkligen önska att någon som har lite mer aktuell kunskap kan dela med sig av kunskap och gärna av länkar. Slut på tillägget.

Våra hjärnor behöver alltså stimulans för att fungera. Intryck som den kan bearbeta. I lagom mängd.

Det är bara det att lagom är olika. För en normalbegåvad person skulle sannolikt tempot och innehållet i daglig verksamhet, anpassad för människor med utvecklingsstörning, vara alldeles för lite av stimulans. Och tvärt om skulle ett vanligt arbete kunna stressa sönder en person med utvecklingsstörning.

Avståndet mellan vad som är lagom för en person i mitten på intelligenskurvan är minst lika stort till den högra änden av kurvan som till den vänstra. Särbegåvade behöver helt annan och mer komplex stimuli än normalbegåvade. Och när den uteblir, som i skolan för min del, tar hjärnan fysisk skada. Kommunikationssystemet får inget nytt att jobba med och då händer samma sak med hjärnan som med muskler du inte använder. Den mår inget vidare.

Fler receptorer
Alla sinnessystem använder sig av olika former av specialiserade receptorer, som finns överallt i och på kroppen i syfte att samla in information. En förklaring till att särbegåvade behöver mer och annan stimulans är att vi sannolikt har fler receptorer och därför uppfattar snabbare, mer nyanserat och intensivare än andra.

Fler receptorer leder till ökad aktivitet i kommunikationssystemen och ökad aktivitet genererar fler receptorer. Receptorerna blir alltså fler om man tränar hjärnan och ju fler receptorer man har, desto bättre blir hjärnans funktioner. Så ju mer jag lär mig, desto större behov får jag av ny stimulans för att kunna upprätthålla en lagom nivå av hjärnaktivitet. Så fungerar det för alla.

Men en lagom nivå av nytt för mig kan vara en nivå som stressar sönder någon annan. Det är inte alltid min lagomnivå när det gäller att lära sig nytt, stämmer överens med den takt det är möjligt att få lära sig nytt på jobbet. Dessutom accelererar lagomnivån i takt med att hjärnans kommunikationssystem tränas. Men åh vad det är härligt när det är möjligt för hjärnan att få jobba med lagom mycket nytt!

Hur är det för dig? Hur känns det när du är på din lagomnivå av stimulans? I vilka sammanhang är du med om det?

Vi ses!
Vera

 

Länk till sidan Brainfact
Här kan du hitta intressanta artiklar om forskning på hjärnområdet

Referens
Marylou Kelly Streznewski ”Gifted grownups, the mixed blessing of extraordinary potential” Kapitel två, s 25 – 34 ger bra och mer fördjupad information om hur den högintelligenta hjärnan funkar. I denna bok skaffade jag mig först kunskap om hur hjärnan funkar. Boken förklarar på bra sätt men den har flera år på nacken, och länkarna just runt forskning om receptorer är skral. Läs gärna boken ändå. Det absolut bästa är att få lyssna till de över 100 särbegåvade personer som författaren intervjuat. Mänskliga erfarenheter står sig över tiden.

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

För intelligent?

Kan man vara för intelligent? Och i så fall, för intelligent för vad?
För intelligent för grundskolan?
Gymnasiet?
Universitetet?
För intelligent för att får jobb?
För att få vänner?
För att må bra?
Eller rent av för intelligent för att vara lycklig?

De flesta skulle svara nej på alla frågorna. För hur skulle det kunna bli för mycket av något eftertraktat och bra som hög intelligens? Och hur skulle hög intelligens kunna innebära några nackdelar alls?

För 7 – 8 år sen hade jag svarat ja på alla frågor. Dels för att jag själv har snubblat över min intelligens så ofta, och dels för att jag sett många barn och ungdomar som fått stora svårigheter i skolan på grund av det. På grund av att de kunskapsmässigt ligger långt före jämnåriga och heller inte har socialt utbyte med jämnåriga.

Numera vet jag att hög intelligens, eller det som också kallas särbegåvning, inte behöver vara ett hinder. Okej, grundskolan och gymnasiet är trögrörliga institutioner men att det går att hitta stimulerande jobb, få nära vänner, må bra och känna lycka som högintelligent vet jag

Innehåll i vloggen För intelligent?
Den här vloggen vänder sig till dig som upplever att din höga intelligens mer är ett hinder än en möjlighet. Innehållet är inte direkt raketkirurgi, mest bara grundläggande kunskaper. Men med en twist. För det är viss skillnad i hur man fungerar som särbegåvad. Och den skillnaden måste du ta hänsyn till om du ska kunna må bra och skapa dig det liv du vill ha.

För att må bra är det viktigt att känna dig själv, förstå hur du som högintelligent fungerar, hitta gemenskap, meningsfullhet och leva efter dina värderingar. Det är också viktigt att förstå omgivningen du lever i.

De första inläggen jag gör kommer att handlar om vad särbegåvning är, definitioner, hur särbegåvade ofta funkar. Jag kommer att ge dig länkar till vetenskapliga artiklar, avhandlingar och böcker. Känner du igen dig i mycket, du behöver inte känna igen dig i allt – vi är förstås olika som individer, är du sannolikt särbegåvad.

Att känna sig så fel
För mig var det helt avgörande att förstå att jag är högintelligent. Och jo, det går att leva i många år utan att fatta det helt. Jag hann med drygt fyrtio. När resultatet från IQ-testet kom och jag såg att jag låg högre än 99 % av befolkningen fick jag en chock. En regelrätt chockreaktion, med gråtattacker, förnekande, bearbetning och sen efter en lång period, kunde jag acceptera det.

Visst hade jag sett tecken på att jag hade enklare än de flesta för att förstå och lära. Men de tecknen vägde lätt i förhållande till den känsla av att vara fel som jag burit med mig sen jag var liten. Kanske är det så för dig också? Att du mest av allt känner dig fel? Eller bara mycket annorlunda. Av någon anledning tittar du ju nu. Om någon tipsat dig eller om du letat dig hit själv.

Syftet med vloggen är att du ska få tillgång till kunskap, erfarenheter, metoder och verktyg du kan ha nytta av i ditt liv. Små, men kanske avgörande tips om hur ditt liv kan bli mer som du önskar dig.

Ta hand om dig – vi ses!
Vera

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Hjärnan behöver stimulans

Jag är sen flera år med i ett nätverk för föräldrar till särbegåvade barn och har genom nätverket fått ta del av andra familjers erfarenheter. Här är citat från vad några av de högintelligenta barnen sagt om hur det är att gå i skolan:

”Det är som att sitta och vänta på bussen hela dagen och den kommer aldrig.”

”Jag har läst och förstått stencilen fröken delar ut redan innan hon delat ut den till alla. Sedan måste jag sitta och vänta tills alla andra har förstått. Det kan ibland ta hela lektionen. Så jag jobbar aktivt i 30 s och sitter sedan uttråkad i 39 min och 30 s.”

”Alla år jag bara suttit och lyssnat på sådant jag redan kan. Tänk om jag hade fått lära mig något istället. Då hade jag kunnat mycket nu.”

Busshållsplats

Jag känner igen mig i det barnen uttrycker. För mig tog det många år innan jag förstod att min intelligens hade med saken att göra. Lång tid var jag bara övertygad om att det var något fundamentalt fel med mig. För jag förstod att de andra fungerade på annat sätt. Det kändes lite som att vara omgiven av sköldpaddor.

En sköldpadde

Lätta att tycka om men långsamma. Lite loja. Nöjde sig med de förklaringar de fick och verkade inte vilja veta mer. Som att de inte var särskilt nyfikna. Och jag förstod sällan vad som var svårt med det de sa var svårt. Men jag förstod däremot att de var som man skulle vara. De var sköldpaddor. Jag var mer en kacklande ankunge.

Hur kan vi fungera så olika?
Hur kan det som är lagom arbetstakt för många bli en enda lång väntan för andra? Det korta svaret är att det beror på våra hjärnor. Beroende på hur våra hjärnor är funtade behöver vi olika snabb och olika mycket information.

För att vi ska förstå vad det är som händer och sker omkring oss, krävs att hjärnan får information från omgivningen. Den behöver också få information om vad som pågår i olika delar av vår kropp. Insamlandet av information sker med hjälp av de olika sinnena. Förnimmelsen av omvärlden är baserad på skillnader. Skillnader vi tar till oss genom våra sinnen. En t-shirt känns inte likadan som en flanellskjorta mot huden. Kattens spinnande skiljer sig från kylskåpets låga surrande. Choklad med 72 % kakaohalt smakar annorlunda mot en med 80 % kakao. Även små skillnader uppfattas.

Finns ingen skillnad att uppfatta, finns det inget för hjärnan att processa. Finns inga nya intryck att förnimma, är allt status quo, kan vårt avancerade kommunikationssystem inte arbeta. Placera en person i ett helt vitt rum, utan ljud och utan något som avviker från det vita. Det dröjer inte länge förrän hjärnan får stora problem. Saker som man i vanliga fall kan med automatik, avståndsbedömning, färguppfattning och läsförmåga, kan sluta fungera. Kolla gärna in filmklippet jag länkat nedan. Det är till ett känt experiment om vad som händer när hjärnan berövas på all stimulans.

När hjärnan saknar stimulans
För mig var det så under stor del av skoltiden. Jag hittade inget nytt att processa.

  • Föreställ dig att du tittar koncentrerat på en punkt på väggen
  • Titta så koncentrerat att allt runt omkring blir suddigt
  • Till sist blir även punkten du fokuserat på suddig
  • Att fokusera på inget blir suddigt

Som på lektionerna. Det gick nästan att höra hur hjärnan stängde ner. Det knastermullrade en stund. Sen blev det helt tyst. Surrandet från de elektriska signalerna i hjärnan hade slutat och jag gick in i ett tillstånd av tomhet. På ett sätt var det skönt när hjärnan släcktes ner. Tidsuppfattningen upphörde och skolan blev uthärdlig. Nackdelen var att det tog flera timmar att komma igång igen efter skoldagen. Lite som att få igång en projektor. Man trycker på startknappen men det dröjer för lampan måste värmas upp innan den börjar lysa.

Att stänga ner hjärnan är inget hälsosamt sätt att hantera situationen. En del särbegåvade barn väljer istället att själva skapa den stimulans hjärnan behöver. Dagdrömmande kan fungera till en viss gräns. Att starta bråk, med klasskamrater eller lärarna kan vara ett annat sätt att få något att hända. Det är mer hälsosamt, för att hjärnan får intryck att processa, men i längden inte särskilt konstruktivt det heller.

Vad händer med dig när du drabbas av understimulans? Är det främst i skolan det har hänt eller händer det i andra sammanhang också?

Vänligen
Vera

 

Länkar om vad som händer när människan berövas på stimulans

 

http://www.bbc.com/future/story/20140514-how-extreme-isolation-warps-minds

Boktips
Lars Olson och Anna Josephson (red) ”Hjärnan” 2012
Marylou Kelly Streznewski ”Gifted grownups, the mixed blessing of extraordinary potential” Kapitel två, s 25 – 34 ger bra och mer fördjupad information om hur den högintelligenta hjärnan funkar

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram