Stängda dörrar och norm som nyckel

Det har varit lite tyst här ett tag. Det beror på att mitt fokus varit riktat åt annat håll.

Det började med någon som sa ”Vera, här ska du inte stå, du hör hemma i rummet där borta, innanför den tunga ekdörren. Du har varit redo för det länge och nu är det dags att du går in där”. Det jag vet om rummet har låtit lockande och jag har länge varit nyfiken på hur det skulle kännas att vara där. Mycket mer behövdes inte för att väcka lusten att gå dit.

Till saken hör att jag knackat på den dörren upprepade gånger förr utan att bli insläppt, och då har portvakten sagt att ”bara du ändrar på det och det och det så får du komma in”. Förr försökte jag ändra på allt det som verkade behövas.

Nu, med uppmuntran och stöd av andra, med mer egen erfarenhet och mognad, var jag redo att se till att ta mig in i rummet. Jag började knacka artigt och förklarade min avsikt när portvakten gläntade på dörren. Han skakade på huvudet, upprepade allt jag måste ändra på och drog igen dörren, men jag var snabbare och fick foten emellan. Jädrar vad ont det gjorde när den kom i kläm. Sen försökte jag dra upp dörren, pressa mig in, armbåga mig förbi honom. Och det höll jag på med länge. Men in kom jag inte.

Det slutade med att jag satt gråtande på golvet framför den stängda dörren. Igen.

Inte till priset av att förneka mig själv
Jag var inte beredd på att göra mig normal för att få passera dörren. Som att skulle gå att ”göra” sig normal. Istället försökte jag pressa mig in denna gång, trots att portvakten visat att bara de som tillhör normen släpps förbi. Det kanske du också varit med om? Att de som tillhör normen släpps in dit du vill, men inte du.

En sak jag upptäckte där på golvet, var att jag har vant mig vid att vara mig själv. Som jag är. Varför skulle jag pressa mig in i en norm-mall för att gå in genom just den dörren? Om det är ett rum där bara normaler passar kanske jag inte ska vara där? Eller så är det just det jag ska. Jag brukar inte ge upp, men det är dumt att slå huvudet i samma vägg hur många gånger som helst. Så om eller när jag vill in i det rummet igen, letar jag mig in fönstervägen, hittar en lönndörr eller spränger hål i någon vägg.

Det finns mycket här, där jag är
När jag plåstrat om mina sår ett tag vände jag dörren ryggen. Och med ryggen lutandes mot den stängda dörren blev perspektivet ett annat. Jag såg, ljuset från de höga fönstren, dammet som dansade i solstrålarna, skuggspelet över parkettgolvet. Jag hörde, rösterna från människor jag tycker om och berättelserna som samlats i just det här rummet. Ett rum där jag kan vara utan krav på att passa in i en norm-mall. Här finns också fler dörrar som leder till andra rum.

I ett Ted talk beskriver illustratören Safwat Saleem hur det är när man inte är den norm folk förväntar sig att få. Hur svårt andra då kan ha att acceptera det som ligger utanför normen. Att det är just därför våra röster behöver höras. För att vi alla ska vänja oss vid att annat än normen finns. Jag blev både tröstad och peppad av youtube-klippet. Lyssna!

Så nu bjöd jag dig på paus på några månader. Den var inte planerad (jag förde ju bara en massa oväsen på annat håll) men jag hoppas att pausen kan ha gett dig något. Tid för eftertanke. Tid för nya bekantskaper.

Plåstrandet pågår fortfarande för min del, men jag har nya avsnitt planerade. Min förhoppning är att det inte blir en lika lång paus igen men jag lovar inget. Plåstrandet får ta den tid det tar.

Tills vi ses nästa gång – ta hand om dig!
Vera

Länk till inspirerande, tröstande och peppande klipp:
Safwat Saleem: Why I keep speaking up, even when people mock my accent

 

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram