Tusen tankar och ingen hinner ut

I det som publiceras här utgår jag ifrån hur jag fungerar som särbegåvad även om jag vet att alla särbegåvade inte fungerar som jag gör. Bland annat när det gäller tanke- och samtalstempo och det här med att vara ”för mycket” som jag tog upp i ett tidigare avsnitt. Det finns de där det inte syns eller hörs lika mycket utanpå vad som pågår inuti. Nedan är ett exempel på en situation där skillnaden kan vara tydlig.

Tänka fler steg än andra
För mina arbetskompisar och min chef har jag förklarat hur jag fungerar när det gäller problemlösning eller idégenerering i grupp. Ungefär så här lät det när jag förklarade ”Ni vet på ett möte där vi sitter och pratar om något. Under tiden någon pratar hinner man tänka ett par steg framåt utifrån vad den personen säger. När personen pratat klart kan man säga det man tänkt och de andra runt bordet har ibland tänkt i liknande banor, eller ett par steg i en annan riktning.

När vi sitter och pratar rusar mina tankar iväg, inte bara två eller tre steg utan kanske sju, åtta steg. Och då när jag öppnar munnen och säger hur jag tänker det åttonde steget blir det för de flesta helt sammanhangslöst. Även om det i mitt huvud finns en röd tråd som leder till det jag säger.

När detta händer, att jag säger något som inte går att förstå utifrån vad vi pratar om, säg det till mig! För uppmärksammar ni mig på att jag ger god-dag-yxskaft-svar så kan jag ofta förklara.” En hel del gånger har kollegorna gjort så och då funkar det att jobba i grupp.

Noggrant tänkande på allt tar tid
Det finns de högintelligenta som till skillnad från mig vill de överväga alla alternativ noggrant innan de uttalar sig. Utifrån en fråga som väcks på ett möte kan de komma fram till att det finns tio möjliga lösningar på det. Inte nog med det. De funderar också på varje möjlig lösning från tio olika perspektiv. Väger för och nackdelar. Tänker igenom konsekvenserna. Sen när de tänkt igenom alla alternativ, går de igenom allt igen för att försäkra sig om att de inte missat någon aspekt.

Det betyder att när de flesta har tänkt ett par tre alternativ har personen noggrant gått igenom tio gånger tio alternativ. Noggrant. Ett uttalande från en sådan person är verkligen genomtänkt. Om hon eller han får möjlighet att säga det alltså. För det måste ju hända att diskussionen redan gått vidare till andra ämnen.

Att vara en person som överväger ämnen så minutiöst måste ibland vara irriterande. Särskilt som snabbt och högljutt ofta premieras i mötessammanhang. Föreställ dig själv att du tänkt igenom saken mer än alla andra och så får du inte tillfälle att säga vad du kommit fram till. Eller om det redan har fattats ett beslut som du vet inte kommer fungera. Eller hur det nu är att vara en sådan person.

Är du särbegåvad och fungerar på det viset? Hur är det? Jag har svårt att föreställa mig hur det kan vara så beskriv gärna! Jag vill förstå. Vad tycker du är det bästa med att fungera som du gör? Är det något som är kämpigt med det?

Vi ses!
Vera

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Prestationsångest? Nej jag är inte så’n!

Prestationsångest. Det vet jag att en del får ibland och för andra kan det förstöra tillvaron totalt. Jag har planerat att ta upp det i ett avsnitt längre fram. Beskriva det noggrant och hänvisa till olika artiklar och andras råd om hur det går att hantera. För jag är ju inte en sådan typ av person som får prestationsångest. Inte alls. Jag är mer laidback och cool.

Sen att jag gått i drygt två veckor och inte spelat in avsnitt som planerat, det har inget med press och prestation att göra. Har jag tänkt. Tills idag då jag berättade för två av mina nära att jag fastnat lite med inspelningarna. Responsen var omedelbar. ”Men mamma, gör precis som du säger att vi ska göra när vi fastnat”. Det var då jag kom ihåg att jag visst är en person som får prestationsångest. Även om jag inte gillar tanken har det ju hänt förr.

De oinspelade avsnitten har spökat och rasslat med sina kedjor i nästan allting jag gjort den senaste veckan i varje fall. Och sugit musten ur mig.

Varför just nu?
En faktor som jag tror spelar in är att jag fått fantastisk fin återkoppling på de avsnitt jag publicerat. Jag har fått precis den respons jag hoppades på när jag började fundera på en vlogg. Några av er som tittar eller läser har jag mött ”på riktigt” och först då föll polletten ner hos mig. Alltså att du som tittar finns i verkligheten. Att du har lyssnat på en del av det jag sagt.

Visst är det märkligt, när jag får höra att jag bidrar med något, så börjar jag ställa nya krav på mig. Krav om att prestera bättre än hitintills. Ingen har sagt så ”Vera, nu måste du snäppa upp och bli bättre” och ändå händer det i mitt huvud.

Hur visar sig prestationsångesten
Okej, ångest är sannolikt ett för starkt ord. Det som händer är att jag skjuter upp inspelningen. Kommer på massor av anledningar till det. Inte nog med att jag funderar på inspelningen, mängder av andra saker dyker upp och aspirerar som viktiga saker att bekymra mig för. Och när jag lägger energi på att bekymra mig för annat, finns ingen chans att prestera någon inspelning.

Fördelen med att skjuta upp det, är att jag inte behöver se om jag når upp till min nya högre kravnivå. Nackdelen är att det går åt så mycket energi och jag får inget gjort. Alltså inte ens sådant jag i vanliga fall gör helt kravlöst. Jag gör ingenting och känner mig ändå helt urlakad.

6 råd för att hantera prestationspress
Här är de råd jag brukar ge när det gäller prestationspress och nu är det dags att jag lyssnar på dem själv. Några av dem har jag fått av andra.

  1. Vad är syftet med prestationen? Till barnen brukar jag fråga det när det gäller skolarbete. Det kan ju vara att få ett visst betyg, att visa läraren att man behärskar ett visst arbetsmoment, att lämna in minsta möjliga för att undvika F, eller lämna in för att sedan kunna komplettera. Kom ihåg syftet annars kanske du gör uppgiften till något större och viktigare än det behöver vara.
  2. Sänk ribban. Hade du för höga ambitioner med uppgiften? Våga ändra syfte och sänk ribban. Du kommer få massor av nya möjligheter att prestera på högre nivåer.
  3. Vägra nu eller aldrig! Har du fått höra att det är nu det gäller att prestera, för att du ska få det betyg du vill ha, för att du ska komma dit du vill och så vidare, ska du glömma det! För så länge har jag levt att jag träffat människor som lyckats ta sig dit de vill även om de bommat inledande chanser.
  4. Bara gör det! Oftast är det viktigare att få det gjort än att det blir en perfekt prestation.
  5. Bara gör det!
  6. Bara gör det!

Nu är det gjort!
Så skönt. I natt ska jag sova gott.

Oavsett om det blir någon view på detta avsnitt eller inte, har inspelningen fyllt mitt syfte. Jag har avslutat oinspelningsperioden. Nu kan jag fortsätta spela in de avsnitt jag planerat och jag kan skriva nya. Jag har sänkt min egen ribba. Och jag tror på att du och andra människor oftast är snälla och förlåtande, ni kommer ge mig fler chanser att dela med mig av annat jag lärt mig. Nu har jag gjort det!

Länkar och referenser får dröja till det planerade avsnittet om prestationsångest och hur det går att hantera. Det här avsnittet ligger liksom inte på den nivån. När jag tänker efter vore det bästa att ingen ser avsnittet, för då har jag uppnått mitt syfte utan att någon vet om att jag är en så’n som kan få prestationsångest. Det är fördelen med att publicera avsnitt sent!

Var snäll mot dig själv OCH mot mig!

Vi ses!
Vera

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Du är bara för mycket!

”Du är bara för mycket!” Den kommentaren har jag fått höra i alla möjliga varianter. “Sluta vara så entusiastisk!” “Du kan inte känna för allt” “Ingen annan bryr sig om det” “Men så märkvärdigt var det väl ändå inte” En uppsjö kommentarer ibland i kombination med himlande ögon och djupa suckar.

Och jag som upplever att jag oftast håller igen. Skulle jag uttrycka hur jag verkligen känner skulle det de kallar min entusiasm, framstå som blek. Och det tempo jag anpassar mig efter. De flesta har ju ingen aning om att det för mig känns som för kaninen i filmsnutten från Disney om sengångarna (länkad nedan).

När jag började läsa på om särbegåvning och tog del av andras erfarenhet förstod jag att det är ganska vanligt att vara “för mycket”. En möjlig förklaring kan vara vad psykiatern och psykologen Kazimerz Dabrowski kallar overexitabilities. På svenska brukar man översätta det till intensiteter.

Fem intensiteter
Dabrowski delade in intensiteterna i fem områden. Förklaringarna nedan är mina tolkningar av det jag läst.

  1. Intellektuell intensitet. En intensiv uppmärksamhet och nyfikenhet. Ett driv att förstå hur saker fungerar. Intellektuell intensitet är inte samma sak som intellektuell förmåga. Intensiteten är snarare den motor som driver den särbegåvade att vilja veta mer och ständigt lära sig nytt.
  2. Psykomotorisk intensitet. Energin i kroppen som gör det nödvändigt att vara i rörelse. En kapacitet att vara fysiskt aktiv och mer energisk än de flesta. Det märks i rörelsemönster, hur du pratar, sitter, äter. I allt fysiskt finns en större intensitet.
  3. Sensuell intensitet. Ökad känslighet av alla sinnen. Vilket gör att allt känns, hörs, luktar, smakar och ser mer ut.
  4. Intensitet i fantiserande/visualisering. Höjd förmåga att föreställa sig det som inte finns, associera fritt, dagdrömma och visualisera, och att “försvinna” bort i andra tankar.
  5. Känslomässig intensitet. Intensivare känslor av glädje och oro, extrema höjder och dalar känslomässigt. Större mottaglighet för små nyanser.

HSP – högkänsliga personer
En del av intensiteterna ligger i linje med det som kallas för “High Sensitive Person” HSP. Detta är ett område jag inte alls är inläst på men det dyker ofta upp i samtal med högintelligenta personer som säger att HSP gett nya insikter.

Har du fått höra eller känt att du är för mycket på olika sätt? Håller du också igen? Eller inte?

Vi ses!
Vera

 

Länk till mer information om Dabrowskis overexitabilities

Med länken nedan har jag inte sagt att mitt tanketempo är mer rätt än någon annans. Bara att vi har olika tempo:

Länk till information om högkänsliga eller högsensitiva personer (HSP)

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Farligt med understimulans

Finns inte tillräckligt nytt att lära sjunker stimulansen under en kritisk nivå och du börjar må dåligt. I en av de länkade föreläsningarna berättar en forskare om hur det nybildas neuroceller i hippocampus hela livet. Det som bidrar till neurogenisis (att det kan skapas nya neuroceller) är motion och att lära sig saker. Visst borde det också innebära att om möjligheten att lära sig är borttagen så bildas inte neuroceller i samma takt? Vilket i sin tur betyder att det är riktigt dåligt för hjärnan att vara understimulerad.

Att fungera i en miljö med för lite stimulans är som att tvingas cykla mycket långsamt. Det blir vingligt. Väldigt vingligt. Ett alternativ till det svåra långsamcyklandet kan vara att klättra på väggarna, skapa problem för sig själv eller andra, eller försvinna bort i dagdrömmerier. Allt i syfte att se till att hjärnan får någon slags stimulans. Så smart konstruerade är vi ju att kroppen försöker se till att få det som är nödvändigt för överlevnad. Exempelvis stimulans för hjärnan. Kan inte omgivningen erbjuda det, får hjärnan se till att ordna det på egen hand.

Jag möts lite då och då av följande påstående, när det gäller att få lära sig på sin nivå i skolan ”Barn måste lära sig att ha tråkigt också”. På ett sätt håller jag med för jag tror inte på att barn, eller människor över huvud taget, ska matas med stimulans hela tiden. Ur tråkighet kan vår egen kreativitet och initiativförmåga växa. Men. Det är skillnad på tråkigt och understimulans. Skolans syfte är att eleverna ska lära sig, ta in ny kunskap. Det går per definition inte lära sig något man redan kan. Att sitta av hela skoldagar är inte tråkigt. Det är skadlig brist på stimulans. Och den slags kreativitet och initiativkraft som kan väckas hos understimulerade elever är sällan uppskattat av skolpersonalen.

Det är farligt för människan att inte få nödvändig stimulans. Barnhemsbarnen i Ceaușescus Rumänien är ett extremexempel. Även vuxna människor behöver nödvändig stimulans, känslomässigt, kroppsligt, socialt och intellektuellt för att må bra. Lagom mycket stimulans. För lagom är olika för oss alla. Får vi inte det går vi under, precis som de vanvårdade barnen.

Många som aldrig varit med om att må dåligt på grund av understimulans har så svårt att föreställa sig hur det kan vara. För de uttrycker att det bara låter skönt.

Har du varit med om att må dåligt av för lite stimulans? På vilket sätt och hur har det varit?

Ta hand om dig!
Vera

Ted talk, textat på svenska.

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Lagom stimulans är olika

Tillägg: När jag skulle ta fram de relevanta länkarna till avsnittet insåg jag att min kunskap om detta inte är dagsfärsk. Jag läste teorier om att högintelligenta har fler receptorer 10 år tillbaka i tiden. Med tiden har detta blivit en sanning för mig. Lite otäckt att inse att jag inte hittar bra vetenskapliga artiklar som tydligt belägger det jag trott är sanning. Jag skulle verkligen önska att någon som har lite mer aktuell kunskap kan dela med sig av kunskap och gärna av länkar. Slut på tillägget.

Våra hjärnor behöver alltså stimulans för att fungera. Intryck som den kan bearbeta. I lagom mängd.

Det är bara det att lagom är olika. För en normalbegåvad person skulle sannolikt tempot och innehållet i daglig verksamhet, anpassad för människor med utvecklingsstörning, vara alldeles för lite av stimulans. Och tvärt om skulle ett vanligt arbete kunna stressa sönder en person med utvecklingsstörning.

Avståndet mellan vad som är lagom för en person i mitten på intelligenskurvan är minst lika stort till den högra änden av kurvan som till den vänstra. Särbegåvade behöver helt annan och mer komplex stimuli än normalbegåvade. Och när den uteblir, som i skolan för min del, tar hjärnan fysisk skada. Kommunikationssystemet får inget nytt att jobba med och då händer samma sak med hjärnan som med muskler du inte använder. Den mår inget vidare.

Fler receptorer
Alla sinnessystem använder sig av olika former av specialiserade receptorer, som finns överallt i och på kroppen i syfte att samla in information. En förklaring till att särbegåvade behöver mer och annan stimulans är att vi sannolikt har fler receptorer och därför uppfattar snabbare, mer nyanserat och intensivare än andra.

Fler receptorer leder till ökad aktivitet i kommunikationssystemen och ökad aktivitet genererar fler receptorer. Receptorerna blir alltså fler om man tränar hjärnan och ju fler receptorer man har, desto bättre blir hjärnans funktioner. Så ju mer jag lär mig, desto större behov får jag av ny stimulans för att kunna upprätthålla en lagom nivå av hjärnaktivitet. Så fungerar det för alla.

Men en lagom nivå av nytt för mig kan vara en nivå som stressar sönder någon annan. Det är inte alltid min lagomnivå när det gäller att lära sig nytt, stämmer överens med den takt det är möjligt att få lära sig nytt på jobbet. Dessutom accelererar lagomnivån i takt med att hjärnans kommunikationssystem tränas. Men åh vad det är härligt när det är möjligt för hjärnan att få jobba med lagom mycket nytt!

Hur är det för dig? Hur känns det när du är på din lagomnivå av stimulans? I vilka sammanhang är du med om det?

Vi ses!
Vera

 

Länk till sidan Brainfact
Här kan du hitta intressanta artiklar om forskning på hjärnområdet

Referens
Marylou Kelly Streznewski ”Gifted grownups, the mixed blessing of extraordinary potential” Kapitel två, s 25 – 34 ger bra och mer fördjupad information om hur den högintelligenta hjärnan funkar. I denna bok skaffade jag mig först kunskap om hur hjärnan funkar. Boken förklarar på bra sätt men den har flera år på nacken, och länkarna just runt forskning om receptorer är skral. Läs gärna boken ändå. Det absolut bästa är att få lyssna till de över 100 särbegåvade personer som författaren intervjuat. Mänskliga erfarenheter står sig över tiden.

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram