7 tips till dig som tappat bort dig själv

En fördel och en nackdel med att vara högintelligent är att det går att lära sig nästan allting och göra det med bravur. Som att anpassa sig efter andras förväntningar och bli den de önskar. Vi är många som tidigt lärde oss hur vi skulle göra för att få tillhöra, vem vi skulle vara för att få tillhöra. I familjen, på förskolan, i skolan, på fritidsaktiviteter och senare i kompisgäng och på jobb.

Att välja att vara ett jag som passar andra kan dels vara för att vi får uppskattning eller andra positiva resultat av det. Dels kan det vara en coping strategi, ett sätt att skydda sig från smärtan i att inte få tillhöra när jag visar mig som jag är. Hör mer om coping i avsnitt 21.

Att skydda sig från smärta och att söka belöningar i samspelet med andra är fullt naturligt. Men när det får till följd att vi tappar bort oss själva betalar vi ett högt pris.

Jamen hur gör jag då?! Om jag tappat bort mig själv? Om jag byter roller som andra byter kläder och ändå inte känner att jag hör till?

Här kommer sju tips på hur du kan göra

1, Lär känna dig själv. Läs på om särbegåvning. Lyssna på och acceptera dina känslor, tankar och upplevelser. Finns mer om det i avsnitt 13.

2, Hitta en tillhörighet där du kan möta igenkänning i andras ögon, där du kan slappna av och inte behöva begränsa ditt ordval, dina tankegångar eller dina intensiteter. En tillhörighet där du kan uppleva att du är okej som du är.

Att hitta de människorna som du kan vara riktigt nära vän med kan kräva en hel del arbete och ta tid. Själv tänker jag att det räcker om det finns en handfull genom livet.

Men redan innan du hittat de där nära vännerna behöver du få känna tillhörighet. Det finns mycket forskning som visar hur viktig gemenskap är för vårt välmående (fick jag ju reda på när jag gjorde avsnitt 19, om ensamhet). Som särbegåvad är det lätt att fokusera på det som skiljer mig gentemot andra, eftersom att det ofta är så påtagligt. Därför blir det extra viktigt att väga upp känslan av att vara utanför med en upplevelse av att få tillhöra. Nästkommande två tips handlar om sätt att… ..lura din egen hjärna att tro, att du är mer tillhörig än du är.

3, Tillhörigheter via intressen. Att lägga tid på något du verkligen är intresserad av tillsammans med andra som också har det som intresse, kan vara ett sätt.

För mig har olika grupper på nätet blivit den typen av gemenskaper. Där kan jag fördjupa mig inom specifika områden, ha glädje av andras kunskaper, dela med mig av min och samtidigt hoppa över det mesta i grupperna som jag tycker är ointressant. Utanför nätet kan du hitta gemenskaper runt idrott, musik, lajv, brädspel, volontärarbete, friluftsliv och en massa annat. Det kan vara en fördel att välja en gemenskap som är så heterogen som möjligt, med stor åldersspridning, för sannolikt är det mer öppet för olikheter där.

4, Synkronisera kroppen med andras och din hjärna uppfattar att det finns en tillhörighet mellan er. Gå med i en kör, träna aikido, yoga, dansklass, något där ni gör samma typ av saker synkront, alltså att du och de andra speglar varandras rörelsemönster eller gör något parallellt. En fördel med den typen av aktivitet är att den inte kräver lika mycket socialt eller intellektuellt utbyte för att fungera.

Det behöver inte vara personer där som du har lust att prata med, du behöver inte vara jätteintresserad av aktiviteten och du kan vara tyst (inte i en kör så klart). Vitsen med aktiviteten är att du kan göra den utan att gömma dig bakom en mask, samtidigt som din hjärna ska få en känsla av tillhörighet.

Till och med om du sitter på en arena och ”vågen” går runt, kommer du i det ögonblick du ställer dig upp och sträcker armarna i luften känna mer tillhörighet. Så lättpåverkad är hjärnan av vårt beteende.

5, Utöka dina copingstrategier. Det har visat sig att vi mår bättre om vi kan ha fler olika copingstrategier att växla mellan. Så jag som så ofta var clown i skolan kunde ha mått bra av att ibland vara lärare eller kanske ett med tapeten. Se mer om detta i avsnitt 21.

6, Notera när du varit dig själv vid något tillfälle under dagen. Tänk igenom dagen och fundera på om det var någon stund, som du var utan mask. Skriv ner när, vad du gjorde och om du var tillsammans med någon. Har du tur finns det redan någon i din omgivning som du mår bra med. Kanske med en gammal faster, en kusin, din tränare, någon lärare. Notera ofta, om möjligt dagligen, och så småningom ser du tydligt i vilka sammanhang du kan vara dig själv.

Är du med i gemenskaper som kräver att du har på dig en mask hela tiden? Vad får du av den tillhörigheten? Är det värt priset? Kan du hitta tillhörighet på annat håll som kostar mindre? Fundera på det.

7, Ge dig själv bekräftelse på att du är okej. Det här är en enkel övning som funkar – det finns vetenskapliga belägg för det! Klappa dig själv, ge dig själv en kram, och säg högt ”jag tycker om mig som jag är och jag är värd att må bra”. Jag brukar börja dagen så. Ingen hör eller ser det. Men min hjärna hör att jag säger det och känner kramen. Jag möts av ett ”du är okej” i min egen blick. Våga pröva. Så enkelt och du har allt att vinna!

En del av tipsen ger resultat snabbare, en del kräver mer uthålligt arbete och andra är tips att återvända till gång på gång. Börja med det som verkar enklast.

Det är hos dig själv och i gemenskap med andra, som du kan hitta vem du är bakom maskerna. Det går åt mycket energi för att skydda sig själv bakom en mask. Fatta vad mycket kraft du kommer få över, när du både slipper gömma dig och slipper springa och leta efter ett borttappat jag. Förstå vad mycket roliga och givande saker du kommer få energi till!

Åh vad jag hoppas att du vill använda tipsen. Heja dig!

Vi ses!
Vera

 

Mer att läsa:

Linda Kreger Silverman, Särskilt begåvade barn. Kapitel 5, i synnerhet sidan 167–172 (den svenska utgåvan från Natur & Kultur, 2016)

Här är ett citat som på ett bra sätt beskriver processen med att tappa bort sig själv:

”När lager på lager av jag skapas som svar på frågan Vem vill du att jag ska vara idag?, så begravs Jag måste vara jag allt djupare i det omedvetnas skrymslen och blir en falnande glöd. För varje år som går kommer belöningarna som ligger i att uppfylla andras förväntningar att locka de särskilt begåvade allt längre bort från medvetenhet och kontakt med sitt eget inre väsen.”

Katarina Gossip, Den sociala hjärnan, Brombergs bokförlag, 2013

Piercarlo Valdesolo, Harvard University, David DeSteno, Northeastern University, Synchrony and the Social Tuning of Compassion
https://static1.squarespace.com/static/52853b8ae4b0a6c35d3f8e9d/t/528d25dae4b059766439b87e/1384981978770/synchrony-and-the-social-tuning-of-compassion.pdf

Christopher Germer is a clinical psychologist and part-time lecturer on psychiatry at Harvard Medical School. Article in Harvard Business Review.
https://hbr.org/2017/01/to-recover-from-failure-try-some-self-compassion

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Gömmer du din särbegåvning?

”Bara var dig själv, så blir det bra” Har du hört den? Det har jag och jag vet att det inte är helt sant. Samtidigt som det är sant.

Är du dig själv? Står du stadigt och tryggt i vem du är? Eller har du tappat bort dig? Som särbegåvad kan du ha upplevt extremt olika bemötanden, antingen överväldigande positiva eller starkt negativa. Det kan ha gjort din självkänsla bräcklig.

Varför ska jag förklara.

Att bli ett jag i samspel med andra
För att ha ett fungerande samspel med andra behöver vi ha mötts av en blick i den andres ögon som säger ”du är okej och vi förstår varandra”. Det har vi med oss från start. Tänk på små barn och hur ofta de säger ”Kolla! Kolla mamma! Kolla pappa! Kolla!” Och för att barnet ska bli nöjd och kunna fortsätta krävs en blick, en gest eller ett ord, som bekräftar att föräldern sett och att det är okej. På det här sättet stämmer vi av med vår omgivning för att veta vad som är ett bra beteende. Så småningom kommer vi inom oss ha en känsla för vad som accepterat och inte, en känsla för om vi är okej eller inte.

Det nödvändiga samspelet mellan barn och deras vårdare kan beskrivas på olika sätt. Inom psykologin har detta beskrivits bland annat inom anknytningsteorin. Och inom neurovetenskap förklaras hur hjärnan fungerar i skapandet av vårt själv, hur samspelet med andra påverkar hjärnan och vad i hjärnan som gör att vi behöver samspela med andra. Det är olika sätt att förklara, som leder till ungefär samma slutsats:

För att må bra som människa behöver du och jag ha andra runt omkring oss som visar att vi är okej och att vi förstår varandra.

Att inte vara okej gör ont
Att få höra hur dålig eller hur konstig du är, eller att få höra hur fantastisk du är men utan att mötas av förståelse hos den andre, leder inte till ett ömsesidigt ”du är okej och vi förstår varandra”. Och när människorna i din närhet inte bekräftar dig och att du är okej, gör det ont. Ett sätt att minska det som gör ont, är att skydda sig bakom en mask, en roll. Känner du igen dig i någon av följande roller? Och i vilka sammanhang har du dem?

Porträtt av en clown

En lärare som sitter bredvid en elev och hjälper till

Bild av en sköterska som hjälper sjuka soldater

En elev som sitter i en tom korridor

Närbild på händer i handfängsel

Mönstrad tapet i olika färger

Med en mask kan ingen se vem du verkligen är och du riskerar inte blickar som berättar att något är fel med dig. En roll kommer ge den bekräftelsen i andras ögon, som du har behov av. Det plågsamma är att du vet att det inte är ditt sanna jag som får bekräftelsen, men det gör i varje fall mindre ont. Det är en slags copingstrategi.

Coping pratar man om när det gäller människors hantering av kriser och en definition lyder så här:

”Coping innebär ett försök att minska fysisk och psykisk smärta som är kopplad till negativa livshändelser. Framgångsrik coping minskar smärtan.”*1

Att skydda sig med en mask är en slags copingstrategi. Vilka copingstrategier du använder beror till stor del på vilka som fungerade för att minska smärtan för dig som liten.

Särbegåvning och coping
I boken How the Gifted Brain Learns finns ett avsnitt om Social Coping. Där hänvisar författarna till studier som visar att vilka copingstrategier särbegåvade väljer, varierar med ålder och med socioekonomisk bakgrund. Bland annat så är det vanligare att ju äldre ungdomar blir desto mer försöka de dölja sin höga intelligens. Genom att exempelvis välja bort ”nördiga” intressen eller underprestera för att verka mer normala. Nedan finns ett utdrag från avsnittet om Social Coping. Läs det!

Tappat bort dig själv?
Gömmer du dig själv tillräckligt länge, får du till sist svårt att hitta dig själv. Maskerna växer fast och blir du. Du förlorar delar av vem du är. Vet inte längre vad som är du.

Jag vet vad jag pratar om för jag tappade bort mig bland alla mina roller. Men när jag mötte människor som jag kände igen mig i, och så småningom vågade vara mig själv fullt ut med, då började jag hitta den fina person jag är. Det har tagit tid, men jag fanns där. På samma sätt finns du också där bakom dina masker.

Att kunna använda sig av copingstrategier i olika sammanhang är konstruktivt. Det är bra att kunna ta på sig skyddande masker vid vissa tillfällen. Det viktiga är att du hittar sammanhang du kan vara dig själv i. Där du kan tillhöra på ett självklart sätt och där du kan vara du. Bara vara dig själv. Helt och hållet. Och hur du ska hitta till sådana sammanhang tar jag upp i nästa avsnitt.

Ta hand om dig!

Vera

 

Referenser:

*1 Barbro Lennéer Axelson, Förluster, om sorg och livsomställning, sid 75. Boken handlar om det titeln säger, och har ett kapitel 4 som kortfattat tar upp teoretiska perspektiv på anknytningsteori och copingteori, sid 64-77.

Linda Kreger Silverman, Särskilt begåvade barn. Kapitel 5, i synnerhet sidan 167–172 (den svenska utgåvan från Natur & Kultur, 2016)

Ur boken How the Gifted Brain learns. Kapitlet är skrivet av Maureen Neihart och Vivien S. Huan.

”Gifted adolescents tend to employ coping strategies that are quite different from their non-gifted peers. Much of the work on social coping has been done by Tracy Cross, Laurence Coleman, Mary Ann Swiatek, and their colleagues. Some gifted adolescents involve themselves highly in extracurricular activities in school, underachieve, or exhibit negative behaviors in order to be perceived differently by others. Others engage in behaviors aimed at denying or hiding their high ability and distance themselves from the stereotype of the gifted group.

Some gifted adolescents cope by helping others or by cultivating relationships with adults, while others seek out-of-school talent development opportunities, avoid special programs for the gifted in school, hide their high ability, or deliberately underachieve in order to cope. Engaging in conforming and avoidance behaviors to devalue conventional popularity and focusing on the importance of peer acceptance are also used. Deliberate attempts to highly involve themselves in activities that are unrelated to their being gifted are also made.”

“A common, though not universal, finding regarding gifted adolescents is that many struggle to manage the need to belong with their need to achieve, especially females, African Americans, Latinos, and those from low-income or disadvantaged backgrounds. Over time, these tensions appear to corrode their aspirations and self-concepts. In effort to minimize or avoid these conflicts, gifted adolescents may deny their talent, lower their aspirations, or underachieve.”

“Several writers have suggested that making these assumptions explicit, normalizing the tension as a societal phenomenon, and openly discussing the hidden costs of success help students manage such tensions and stay the course of upward achievement.”

Med detta utdrag vill jag bara visa att det är vanligt för särbegåvade att använda copingstrategier och att det kan se annorlunda ut än för dem som inte är särbegåvade. Som du ser i sista stycket kan det hjälpa att resonera fram och tillbaka om vad jag vinner och förlorar på olika copingstrategier. Och det kommer jag prata om mer framöver.

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Stängda dörrar och norm som nyckel

Det har varit lite tyst här ett tag. Det beror på att mitt fokus varit riktat åt annat håll.

Det började med någon som sa ”Vera, här ska du inte stå, du hör hemma i rummet där borta, innanför den tunga ekdörren. Du har varit redo för det länge och nu är det dags att du går in där”. Det jag vet om rummet har låtit lockande och jag har länge varit nyfiken på hur det skulle kännas att vara där. Mycket mer behövdes inte för att väcka lusten att gå dit.

Till saken hör att jag knackat på den dörren upprepade gånger förr utan att bli insläppt, och då har portvakten sagt att ”bara du ändrar på det och det och det så får du komma in”. Förr försökte jag ändra på allt det som verkade behövas.

Nu, med uppmuntran och stöd av andra, med mer egen erfarenhet och mognad, var jag redo att se till att ta mig in i rummet. Jag började knacka artigt och förklarade min avsikt när portvakten gläntade på dörren. Han skakade på huvudet, upprepade allt jag måste ändra på och drog igen dörren, men jag var snabbare och fick foten emellan. Jädrar vad ont det gjorde när den kom i kläm. Sen försökte jag dra upp dörren, pressa mig in, armbåga mig förbi honom. Och det höll jag på med länge. Men in kom jag inte.

Det slutade med att jag satt gråtande på golvet framför den stängda dörren. Igen.

Inte till priset av att förneka mig själv
Jag var inte beredd på att göra mig normal för att få passera dörren. Som att skulle gå att ”göra” sig normal. Istället försökte jag pressa mig in denna gång, trots att portvakten visat att bara de som tillhör normen släpps förbi. Det kanske du också varit med om? Att de som tillhör normen släpps in dit du vill, men inte du.

En sak jag upptäckte där på golvet, var att jag har vant mig vid att vara mig själv. Som jag är. Varför skulle jag pressa mig in i en norm-mall för att gå in genom just den dörren? Om det är ett rum där bara normaler passar kanske jag inte ska vara där? Eller så är det just det jag ska. Jag brukar inte ge upp, men det är dumt att slå huvudet i samma vägg hur många gånger som helst. Så om eller när jag vill in i det rummet igen, letar jag mig in fönstervägen, hittar en lönndörr eller spränger hål i någon vägg.

Det finns mycket här, där jag är
När jag plåstrat om mina sår ett tag vände jag dörren ryggen. Och med ryggen lutandes mot den stängda dörren blev perspektivet ett annat. Jag såg, ljuset från de höga fönstren, dammet som dansade i solstrålarna, skuggspelet över parkettgolvet. Jag hörde, rösterna från människor jag tycker om och berättelserna som samlats i just det här rummet. Ett rum där jag kan vara utan krav på att passa in i en norm-mall. Här finns också fler dörrar som leder till andra rum.

I ett Ted talk beskriver illustratören Safwat Saleem hur det är när man inte är den norm folk förväntar sig att få. Hur svårt andra då kan ha att acceptera det som ligger utanför normen. Att det är just därför våra röster behöver höras. För att vi alla ska vänja oss vid att annat än normen finns. Jag blev både tröstad och peppad av youtube-klippet. Lyssna!

Så nu bjöd jag dig på paus på några månader. Den var inte planerad (jag förde ju bara en massa oväsen på annat håll) men jag hoppas att pausen kan ha gett dig något. Tid för eftertanke. Tid för nya bekantskaper.

Plåstrandet pågår fortfarande för min del, men jag har nya avsnitt planerade. Min förhoppning är att det inte blir en lika lång paus igen men jag lovar inget. Plåstrandet får ta den tid det tar.

Tills vi ses nästa gång – ta hand om dig!
Vera

Länk till inspirerande, tröstande och peppande klipp:
Safwat Saleem: Why I keep speaking up, even when people mock my accent

 

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Hur hanterar jag ensamheten?

Idag ligger dimman mjuk över fjälltopparna och jag får hålla mig inne i timmerstugan. Efter att ha varit här själv i några dagar passar det bra att spela in ett avsnitt om ensamhet. Ensamhet i allmänhet och den särbegåvades i synnerhet.

Jag har förstått på många runt om mig, att det är vanligt att undvika ensamhet. Ett tecken på omognad hos andra, har jag tänkt. Att de så småningom kommer inse betydelsen av ensamhet och börja uppskatta den. Ha! Det visade sig återigen att jag är den som har att lära.

Faran med ensamhet
I min värld är ensamhet ett sunt grundläge. Men när jag började söka litteratur inför avsnittet möttes jag av helt andra budskap. Nästan alla böcker och vetenskapliga artiklar handlade om faran med ensamhet. Om ohälsan den leder till. Hur hjärnan påverkas och försämras och hur ensamhet leder till ökad dödlighet.

Att bli utstött ur flocken har varit livsfarligt sen urminnes tider. Även om vi inte riskerar att bli uppätna av rovdjur nu, är det fortfarande samma mekanismer som sätts igång i hjärnan när vi blir utstötta. Den signalerar livsfara. Exempelvis under mobbning. Därför är utanförskap så skadligt för oss.

Det är information jag inte tagit till mig tidigare. För jag liksom flertalet ser förstås det jag vill se. Min sanning om ensamhet passade ju mig perfekt. Efter allt det jag läste om ensamhet har jag blivit mer mån om att balansera upp egentiden med stunder av gemenskap. Det här avsnittet hoppas jag kan ge dig mod att ta vara på det utanförskap du antagligen redan känner. Och mod att våga gemenskap också.

Vanligt med känsla av utanförskap hos särbegåvade
Du har säkert hört uttrycket ”Det är bättre att vara ensam själv än att uppleva ensamhet tillsammans med andra”. Kanske kan min självvalda ensamhet härledas ur sådana upplevelser. I intervjuer med särbegåvade beskrivs ofta känslan av utanförskap och svårigheten att finna genuin ömsesidighet. För mig har gemenskap blivit lättare att uppleva sen jag lärde känna fler särbegåvade.

Att vara ensam är fortsatt mitt grundläge. Ett som jag trivs med. Jag tror på ensamhet i lagom dos. I förhållande till andra verkar min lagom-dos vara stor.

Upptäck din inre kärna med nyfikenhet!
Det är i ensamhet du kan möta din inre kärna, det som verkligen är du. Och att känna sig ensam, att vara ensam, är en del av vad det är att vara människa.

Möt dig själv med nyfikenhet. Vad finns där? Vilka tankar dyker upp? När jag är helt själv i flera dagar, som nu, möter jag de flesta känslor hos mig själv. Känslor av rastlöshet, meningslöshet, rädsla, vrede, sorg, glädje, tillit, kärlek, tacksamhet. Känslor som är starka, men de går över. Känslor gör det. Jag låter de komma utan att försöka styra dem. Känner det jag känner och lägger märke till vad.

Ett litet tillägg bara. Det är viktigt att inte agera på alla känslor som kommer. Ett andra tillägg är att mår du dåligt är det inte bästa tillfälle att lära känna din egen ensamhet. Då är gemenskap eller distraktion ofta bättre.

Bryt ensamma mönster
Om du upplever att du är ensam för mycket är det viktigt att våga bryta de ensamma mönstren. Bara du kan bryta din ensamhet. Ingen annan kommer rädda dig ifrån den. Jag kan glädja dig med att du bor i ett land med världens bästa förutsättningar för att kunna bryta ensamma mönster. Sannolikheten för att du i din närhet har människor som gärna vill ha sällskap är skyhög.

Saknar du gemenskap med andra särbegåvade rekommenderar jag de nätverk som finns. För dig som är över 18 finns Mensa och Filurum vuxen. Du som är yngre behöver ta hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen för att få tillgång till nätverken som finns för ungdomar.

Att vara ensam är en del av att vara människa
Om du till varje pris undviker att vara tillsammans själv med dig själv, då kommer en del av vem du är, saknas dig. Börja med att acceptera att ensamhet är en del av att vara människa. Man säger att alla dör ensamma. Vad kan vara bättre då än att ha blivit vän med dig själv när du lever, att tycka om och vara trygg i din ensamhet?

Utanförskap ger perspektiv som inte går att få bland de många. Flera av de individer vi har haft stor respekt för genom historien, har präglats av ett utanförskap. Det krävs ett annat avstånd per definition, för att kunna se ur ett annat perspektiv. Så har det varit i alla tider.

Många personer vi beundrar för styrka, kunnande, integritet och annorlundahet har präglats av perioder av ensamhet. Hoppas att bilderna nedan ger dig inspiration för kunna omfamna och utveckla din ensamhet.

Munk utanför kloster bland höga berg

Medicinman

Häxa som ska brännas på bål

Erimit som sitter under ett träd

Äventyrare i Arktis

Ensamseglare
Hur upplever du ensamhet? Har du hittat sätt att hantera den? Sätt att bryta ensamma mönster?

Vänligen
Vera

Mer att läsa
Lättillgängligt på svenska om hjärnan och om ensamhet. Den sammanfattar mycket av nutida forskning. Katarina Gospic, 2013, ”Den sociala hjärnan”

Nätverk för särbegåvade
Filurum.se
Mensa.se

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Göra det enkla komplicerat – så särbegåvat

Så gör jag det igen! Gör det komplicerade precis så komplicerat det kan vara, när det är som mest komplicerat. Typiskt särbegåvat. Varför skanna på ytan och göra det lätt?!

Det kallas också för att ha elefant-attityden. I jobbsammanhang visar det sig på två sätt för mig.

Det första sättet är när jag får en oformlig klump till projekt i knät. Ett projekt som jag hyfsat snabbt strukturerar upp i olika delar. Helheten i prydliga och namngivna delar. Efter min analys syns det att projektet är en elefant. Jag älskar processen med att hitta strukturen i det röriga, sammanhangen i det fragmentariska, det relevanta i mängden.

Jag går in till min uppdragsgivare och visar hur jag styckat upp elefanten. ”Bra att du ser hela elefanten, men det är tänkt att projektet ska vara en gris. Kan du få den till en gris?” Och det är klart jag kan. Hugger av lite här och där, men behåller det väsentliga och sim sala Bim är det en gris.

Det andra sättet elefant-attityden märks på, är att jag ogillar att jobba med delar i ett projekt om jag först inte har full förståelse för helheten och hur min del bidrar. Det går oftast att lösa genom att ställa frågor. Ge mig inte bara ett öra utan berätta också hur hela elefanten ser ut!

Hantera svårigheterna med en elefant-attityd
Så här långt innebär elefant-attityden inga problem. Men. Men. Under processens gång finns risk att jag börjar jobba i fel format. Ibland ser jag det själv och kan fråga om det är ok att jag växlar upp från gris till elefant. Andra gånger är det kollegor eller min chef som får påminna mig om uppdragets storlek och enkelhet.

Det är inte ofta uppdragsgivare har möjlighet att betala för elefantprojekt. Vad jag hört av särbegåvade runt mig är det stor variation på hur komplexa uppgifter det går att finna inom olika yrken, branscher och organisationer. En del personer är skickliga på att själva skapa förutsättningar för att få den komplexitet de behöver för att kunna ha en elefant-attityd i yrkeslivet. Andra får lära sig att hantera de svårigheter en elefant-attityd kan innebära hos många arbetsgivare.

Skaffa en hobbyelefant
I mitt arbete har jag möjlighet att jobba med komplexa projekt men de kan sällan bli elefanter fullt ut. Därför har det varit viktigt för mig att ha möjlighet till elefantprojekt på fritiden. Som denna youtubekanal. Jag har i och för sig fått förslag på att paketera om den i svinformat, typ grillkorv, för att den ska bli mer säljbar, och till fler. Men då kan jag inte göra projektet fullt ut lika komplext. Dessutom är mitt intresse att få servera denna bitvis väldigt sega elefant till dig som behöver just elefantkött. Om det så är bara du som lyssnar och ingen mer.

När jag förberedde youtubekanalen hade jag en behändig plan. All erfarenhet och kunskap jag samlat på mig runt särbegåvning, strukturerat i trettio fint avgränsade kapitel. Ungefär som en styckningsplansch. En röd tråd i form av en vandring. Jag har berättat om den i ett avsnitt tidigare. Helheten i fin ordning.

När projekten börjar leva sitt eget liv
Men sen händer det som ofta händer när ett projekt går från teori till praktisk verklighet. Jag hamnar här. Här där det inte fungerar riktigt som planen. För jag upptäcker förstås hela tiden nya saker jag vill dela. Och jag tillåter mig att frångå planen och dela just den bit elefant jag insett att jag vill dela.

Det finns ändå en röd tråd genom allt. Så här ser den ut:

rod-trad
Mår du illa när du ser det här rekommenderar jag att du avvaktar något år med att titta på avsnitt. Just nu verkar det rörigt. Men i slutänden kommer det vara en tydlig helhetsbild. Även om jag för närvarande befinner mig mitt i virvlarna.

Jag tröstar mig med att jag inte är de ende som upplever projekt så här. Du kanske känner igen dig? Du kommer på, eller får som uppdrag, ett väl definierat och hanterligt projekt. Sen när du sätter dig in i det och upptäcker hur härligt omfattande och komplext det kan vara så växer målbilden till något astronautiskt avlägset fantastiskt. Och så blev det komplicerat. Men du får ner det i en snygg projektplan. Bara det att den inte är riktigt realistisk. För mycket. För svårt. På för kort tid.

Då gäller det att våga justera målbild eller projektplan. Då gäller det att ha en fungerande relation med chef och kollegor och ta hjälp av dem. Det är i varje fall så jag löst mina svårigheter. För dem har jag berättat om min elefant-attityd och vad den innebär.

Respektera andras behov av styckplanscher för grisar
I jobbsammanhang är det oftast en förutsättning att du kan hålla dig till planen. Dels för att din uppdragsgivare och dina kollegor ska känna sig trygga med processen och dels för att det kan finnas avrapporteringskrav i olika delar av planen. Det blir också lättare för din uppdragsgivare att ha överblick om du och andra projektledare håller sig till sina planer. Och tycker du det är svårt så be om hjälp med det. Att visa var man behöver stöd och vara tydlig med det, brukar underlätta samarbeten.

Undvik att dissa – be om hjälp
Elefant-attityden kan ställa till svårigheter i skolan också. Kanske kan du förklara för din lärare hur du fungerar? Säga att du måste få göra uppgiften tillräckligt komplicerad, göra den till en elefant, för att den ska bli intressant. Fråga vad syftet med uppgiften är och hur den ingår som en del i helheten du ska lära dig. Sen kanske det går att tillsammans bestämma på vilket sätt du kan visa att du lärt dig det uppgiften syftade på? Det är viktigt att inte dissa lärarens uppgift utan istället vända på det, be om hjälp och förklara vad du behöver för att du ska kunna göra det. I boken ”The Gifted Teen Survival Guide” finns många konkreta och nyttiga tips. Låt dig inte lura av den något fåniga titeln. Jag har haft nytta av den det senaste året, trots att jag inte ens är tonåring.

Nedan har jag länkat en artikel om särbegåvade i yrkeslivet. Den är skriven av Mary-Elaine Jacobsen kliniskt verksam psykolog och konsult till skolor gällande särbegåvning i Minnesota.

Kan du tänka dig hänga med i den röda trasseltråden som vloggen är nu ses vi här nästa gång!

För dig som föredrar perfekt struktur – vi ses om något år då!

Vänligen
Vera

 

Mer intressant att läsa

Artikel om särbegåvade i yrkeslivet ”If Only I Had Known: Lessons from Gifted Adults” Mary-Elaine Jacobsen
http://tip.duke.edu/node/919

The Gifted Teen Survival Guide: Smart, Sharp, and Ready for (Almost) Anything, September 7, 2011
Judy Galbraith M.A. (Author), Ph.D. Jim Delisle (Author)
https://www.amazon.com/Gifted-Teen-Survival-Guide-Anything/dp/1575423812

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Göra det orimliga möjligt


Då har du övat dig på att drömma orimligt och med fantasins hjälp töjt på invanda tankemönster. Nu är det dags för handling. För först med både dröm och handling kan det bli rörelse i någon riktning.

Innan du kan börja agera behöver du veta åt vilket håll du vill ha rörelse. I vilken riktning har drömmarna fört dig?

Till orimliga ställen? Ja det är klart. Det är vad dröm-övningen i avsnitt 15 gick ut på. Och till orimliga platser kommer man inte med ett steg. Däremot kan det räcka med ett par för att ta dig till det rimliga. Då är det idé att vaska fram det rimliga i drömmarna du just drömt.

Exempel Astronaut
Jag provade i min övning en dröm om att vara astronaut och fokuserade på själva upplevelsen av att vara astronaut. Så hittade jag förstås på en bra orsakskedja. Den behövde jag fnula på en stund.

Rymden är en onåelig plats för mig. Men vad var det jag kände och upplevde drömmen? Bland annat handlade det om tillfredställelsen i att ha ansträngt mig till det yttersta arbetskapacitetsmässigt, mentalt och fysiskt under många år för att sen vara kompetent nog att göra det jag velat. Det var om givande samarbete med kollegorna. Glädjen i att få vara i miljöer som är långt från det jag är van vid, sammanhang som ger en annan typ av skönhetsupplevelser och nya livsinsikter. Ungefär så kan mina upplevelser i drömmen sammanfattas.

Det här är upplevelser och känslor jag helt säkert kan få på annat sätt än att vara astronaut. På samma sätt tror jag det är med upplevelserna du hade i dina drömmar. Om jag skippar rymdbiten men skriver ner vad jag vill uppleva kan det se ut så här:

  • Använda hela min kompetens för att utföra ett givet uppdrag
  • Sträva länge mot ett mål och nå dit
  • Kollegialt utbyte
  • Uppleva nya miljöer
  • Vara med om skönhetsupplevelser
  • Få livsinsikter

Där är den riktning jag får ut av min orimliga dröm. En riktning jag kan gå mot som i högsta grad är möjlig.

Övning

  1. Utforska drömmarna du övat med. Vad är det i drömscenariot som du tycker om? Hurdan är du? Hur känns det? Vad är det som driver dig i drömmen?
  2. Renodla de känslorna, tankarna och upplevelserna. Lyft ut dem ur drömscenariot. Skriv ner dem.
  3. Där har du din riktning. I punktform.

Prajmad på drömmar om vänskaper?
Ett område som många blivit prajmade på utan att själva ha valt det, är vänskaper och relationer. Vi har ju sett i serier och på film hur det fungerar. Det är prajming som kan påverka oss utan att vi är medvetna om det. Receptet är ofta en grupp människor som ser bra ut och är framgångsrika på sitt. Ett recept med orimliga ingredienser som de flesta av oss inte kan skaffa. Typ en loftvåning på Manhattan med tillhörande stammisställe och coola kompisgäng.

Om du släpper fokus från ingredienserna och riktar in dig på hur det känns för dig i en dröm om vänskap. Vad är det egentligen du upplever i sådana drömmar? Känn efter. Gemenskapen har inget att göra med hur perfekta alla vänner är. Gemenskap är något helt annat.

Den lokala mensa-föreningen jag träffar på aw då och då. Vi platsar inte i någon film och det är inte mycket New York stämning i småstaden där vi hänger, men att få tillhöra det gänget känns precis som det filmerna förmedlar. Glädje och en självklar tillhörighet.

Så utgå från vad du upplever i det du drömmer. Oavsett om det är gemenskap eller något annat du drömmer om. För det du känner i drömmen är möjligt att vara med om.

Jag hade tänkt få med om hur du tar de första stegen i den riktning du vill, men det får bli nästa gång. I vilket fall är det en fördel att ha näsan vänd dit du vill nå innan du börjar gå. Så fokusera på att vända näsan rätt nu!

Vi ses!
Vera

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Genikampen, IQ, Mensa, fasettögon och sånt

“Hej flugflicka” sa främligen.
“Jag är ingen fluga. Jag är en flicka”
“Du har fasettögon precis som flugor har. Då är du en flugflicka. Som jag.”

Lite senare. Och till en annan person.
“Fasettögon? Det är sådana otäcka ögon som flugor och insekter har. Det vill väl ingen ha?”

Fasettögon – Fasettögon – Fasettögon. Ett eko som studsar tillbaka till dig oavsett var du går. Fasettögon. När du hört det tillräckligt många gånger tar du reda på mer. “Fasettögon gör att bäraren ser mer nyanser och snabbare än andra. De fungerar så att bäraren kan se allt som händer omkring utan att vända på huvudet.” Och vissa kvällar framför spegeln skymtar du något som liknar fasettögon och du undrar. “Är jag en flugflicka?”

Så går tiden. Och du hör ekot ibland. Fasettögon.

En dag fladdrar något förbi i solljuset och landar med skimrande vingar bredvid dig. Vid det laget har du vant dig vid dina fasettögon och ser när andra har dem, och säger “Hej fjärilspojke”
“Hej flugflicka”
“Vilka vackra vingar du har”
“Det har du med. Men det syns bara när du använder dem”
“Men jag kan inte flyga. Det är bara det att jag har fasettögon”
”Med fasettögon följer alltid vingar. Du kan flyga.”
Så ser du hur fjärilspojken vecklar ut vingarna och räcker dig handen.

Vågar du lita på att du också har vingar, precis som de andra du flug- och fjärilsmänniskorna du mött?

För min del tog det tid. Första gången jag mötte medlemmarna i den lokala mensaföreningen märkte jag hur lätt det var att umgås. Att inte behöva begränsa det mentala synfältet, inte dra ner på nyanserna hos analyserna eller snabbheten i associationerna för att bli förstådd.
Alla runt bordet på kinakrogen hade fasettögon. Det innebar att vi kunde prata om allt som hände omkring oss och ingen behövde vrida på huvudet för att förstå. Ingen tyckte det var konstigt att samtalsämnena hoppade än hit, än dit och att så många samtal kunde pågå parallellt i ett och samma samtal.

På väg hem gick jag med lätta förälskade steg. Ingen av oss sju som hade mötts delade specifika intressen, bekanta, yrkesroller eller livssituation. Ändå kände jag den där omedelbara förståelsen, som kom av att de hade fasettögon och också tog in världen på ett annat sätt än de flesta andra gör.

När vi umgåtts ett tag vågade jag prova mina vingar. Mitt flygande liknar inte något av det de gör i Genikampen på SVT. Där skulle jag inte platsa alls. Hade någon sagt till mig efter första avsnittet av Genikampen att det här är typiska flug- och fjärilsmänniskor, att det är så här hög intelligens visar sig, då hade jag inte sett något av mig själv i dem. Då hade jag inte sett att det är fasettögonen vi har gemensamt.

Men genom att möta många olika särbegåvade har jag sett att våra vingar ser olika ut och blivit tygg i att om mina flug- och fjärilsvänner kan flyga, så kan också jag det.

Kanske är det gemenskap med andra högintelligenta du ska drömma stort och fritt om? För du kommer väl ihåg att öva och prajma dig själv va? Det jag pratade om i avsnitt 15. Nedan har jag länkat till några sidor där du kan ta del av andra högintelligentas berättelser. Där finns också en länk till en intressant artikel om fasettögon.

Fortsätt öva på att drömma! Så kommer jag att ge dig konkreta tips framöver på hur du kan använda dina nya prajmingförmågor för att få uppleva det du drömmer om. Kanske är det vänskaper du längtar efter?

Ha det bra!
Vera

 

Länk till artikel om fasettögon:

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/insekter-har-ogon-for-farger/

Länkar till sidor med berättelser från andra särbegåvade vuxna:

https://rainforestmind.wordpress.com/

https://christinefonseca.wordpress.com/

http://www.filurum.se/berattelser-fran-vuxna-sarbegavade/

Övriga länkar:

Genikampen i SVT

Mensa

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

Därför behöver analytiska realister drömma mer!

Nu är det uppstartstid för skolor, jobb och fritidsaktiviteter. Det brukar vara en tid med tal om mål och ambitioner, om tidsplaner och strategier. Jag älskar terminsstarter, bland annat av den anledningen. Den pirrande ambitionen i mig. Mmm att få tygla den till konkreta planer och se framför mig hur jag uppnår det jag vill.

Men allt prat om mål faller platt om du inte först vet vad du värdesätter i livet och vad du drömmer om.

Så innan jag pratar om hur du kan ta fram hanterbara mål och vilka fallgropar högintelligenta ofta snubblar ner i, ska jag tala om nödvändigheten i att drömma.

Dröm och handling hör ihop
Kanske tycker du att drömmande hör hemma på ledighet, och inte har med arbete att göra? En del människor verkar nämligen anse att det finns en motsättning mellan dröm och handling. Hos vissa människor är det förra finare än det senare. Hos andra är det tvärt om.

För mig kan det ena inte finnas utan det andra. Dröm och handling är sammanlänkade och tar du bort det ena bryts cirkeln och det blir ingen framåtrörelse. De bästa byggena har drömmen som bas.

Här är några historiska exempel på hur dröm och handling driver utveckling:

  • Martin Luther King med framtidsvisionen där vita och svarta levde som jämlikar
  • Marie Stopes, som drömde om och jobbade för att det skulle vara möjligt att ha sex utan att bli gravid, vilket var omöjligt på den tiden
  • Aung Sang Suu Kyi, i husarest för drömmen om ett demokratiskt Burma.  Så här i efterhand var det ingen bra idé att ha Suu Kyi som modell för att drömma. Burmesiska militären har drivit ut en halv miljon muslimska Rohingya från norra regionen Rakhine, vilket rimmar illa med en dröm om ett demokratiskt land.
  • Flygpionjärerna bröderna Wright i sin cykelverkstad
  • Harriet Beecher Stowe som skrev Uncle Tom’s Cabin i syfte att skapa opinion mot slaveriet

Drömmar har en viktig funktion att fylla och är nödvändiga för vårt samhälle. Ännu mer nu än då. Jag tror också att drömmar är nödvändiga på individnivå.

Över tid mer hållbara än verklighetsbaserade mål
Drömmar är viktiga just för att de står över verkligheten. Har du bara mål som bygger på hur det ser ut runt om kring dig nu, är du ute på tunn, tunn is. För rätt vad det är ändrar sig verkligheten drastiskt. En bubbla spricker någonstans och din karriär är lika borta som den marknad du skulle jobba på, eller något händer dig så du inte längre har samma förutsättningar du hade när du satte upp dina mål.

Drömmar svävar fritt och kan fungera i flera verkligheter. Med drömmarna i sikte så kan du omformulera dina mål beroende på hur omgivningarna eller du själv förändras.

Nödvändighet av drömmar på individnivå
Drömmar har fler viktiga funktioner i livet. Ibland kan de vara den livboj som håller dig flytande. Drömmarna kan också vara en projektil som spränger de invanda begränsningarna i hur du tänker om dig själv och livet.

Som högintelligent och analytisk är det lätt hänt att drömmarna inte får en chans att utvecklas. För innan drömmen tagit form har du redan kommit på tio logiska argument till varför drömmen är orimlig. Därför ska jag ge dig ytterligare argument till varför du ska öva upp din förmåga att drömma (om du inte redan har den alltså).

Ankare och prajming
Ska jag hitta argument som håller för dig, är det väl bäst att jag lutar mig mot folk som har betydligt mer kunskap än jag. Nobelpristagaren Daniel Kahneman. Det blir ok va? Han fick Ekonomipriset 2002 och 2011 kom han ut med boken Thinking fast and slow. En populärvetenskapliga version av det han och andra forskat kring, när det gäller hur vi tänker.

Det finns ett kapitel som tar upp om något han kallar för Ankare. Som illustration tar jag ett praktiskt exempel från min yrkesverklighet.

Säg att en reklambyrå fått i uppdrag att ta fram en kampanj. Som kund har jag definierat vad vi vill ha. Byrån kommer tillbaka med tre förslag. Ett förslag är den kampanj jag bad om. Ett annat är den lite mer omfattande kampanj. Den kampanjen är byrån säker kommer att ge de resultat vi vill ha. Sen har de ytterligare ett förslag. Det tredje alternativet är skyhögt mycket mer än vad vi önskat och kostar så klart massor mer. Syftet med det förslaget är bara att det ska fungera som ”ankare”. Det vill säga att i jämförelse med det tredje jätteomfattande, jättedyra förslaget, framstår alternativ nummer två helt rimligt.

Det här är inga nyheter. Men i boken kan du läsa om varför det fungerar. Och hur helt orimliga ”ankare” påverkar lika mycket som rimliga sådana. Hur det är möjligt att använda prajming som manipulation, på ont och på gott.

Att drömma om totalt orimliga saker det är att prajma dig själv. Det funkar! Öva upp din drömförmåga och skapa vissa drömmar du kan använda som ankare. Sen när ankaret satt sig kan du börja göra upp mål.

Läs Kahneman! Du kommer få så mycket belägg för att det ligger visdom i det gamla talesättet ”Sikta mot stjärnorna, och du når trädtopparna”.

Övning

  1. Tänk ut något som är omöjligt för dig. Alltså omöjligt per definition.
  2. Dröm om hur det skulle vara. Föreställ dig att drömmen slagit in. Slå bort alla invändningar. Bry dig inte om de logisk kullerbyttor du måste göra för att föreställa dig drömmen.
  3. Hitta nu på ett sätt som du skulle kunna ha nått den där drömmen. Mirakler och otroligheter är helt ok metoder. Men det ska vara en orsakskedja du kan härleda tillbaka till där du är nu.
  4. Tycker du det är väldigt enkelt har du sannolikt inte valt att tänka på något som är helt omöjligt.
  5. Från början igen.

För varje gång du gör övningen, har du satt ut ett nytt ankare, en liten bit längre ut. Ett sätt att prajma dig själv.

I kommande avsnitt ska jag ta upp om hur du kan söka dig till lägerelden och ur du kan ta steg mot det du önskar.

Men nu har terminen börjat och det är dags att drömma!

För endast drömmar är stabila nog att bygga verklighet på

Vänligen
Vera

 

Referens
Daniel Kahneman, Tänka snabbt och långsamt (den svenska pocketversionen) kapitel 11 Ankare, sid 177 -192.

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

En hälsning från första semesterdagen – råden funkar!

Nu har det gått ett tag sen jag publicerade inlägg här och det dröjer ytterligare en tid innan det kommer ett nytt. Alltså ett inlägg med innehåll som du kan ha nytta av. Innehåll kopplat till vetenskap eller annat jag tror du kan ha glädje av.

Den senaste tiden har andra delar av tillvaron varit i mitt fokus. I stort handlar det om att jag mer bokstavligt har följt de råd jag har gett här. Små steg. Men steg tagna i verkligheten. Steg som krävt mod att gå utanför min komfortzon. Mod att våga nytt.

Hur små steg det än varit har det inneburit konkret skillnad för mig. En del omvälvande saker. Så råden jag samlat på mig från vetenskapliga artiklar, från bekantas erfarenheter och från mitt eget liv – de funkar!

Så här på min första semesterdag vill jag skicka dig en hälsning. Vill du ha sällskap de närmsta veckorna kan du följa med mig på mitt instagramkonto @vardagsvera eller på facebook. Annars ses vi här om några veckor när jag publicerar nya avsnitt.

Jag önskar dig fina sommarveckor!

Ta hand om dig!
Vera

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram

”För mycket” är helt som det ska

Avsnittet jag publicerade i förra veckan, rektorstalet, fick sådan spridning och fantastisk respons, att det är svårt att ta in. Det jag förstår, är att det är fler hjärtan än mitt som bultar i samklang med dem som kämpar.

Spridningen och responsen vevade igång en tombola av känslor i mig. Djup glädje, tacksamhet, förväntan, rädsla för att påverka och säga fel saker, lusten att tävla och se vad jag kan hitta på för att få ännu större spridning, och jag hamnar i prestationspress.

Återigen påminns jag om att råden jag ger dig, är de råd jag själv behöver höra. Allt material jag publicerar är sån’t jag velat säga till den yngre versionen av mig. Uppenbarligen behöver jag höra råden även nu.

Mina råd då? (från avsnittet om prestationspress)

  1. Vad är syftet med prestationen? Ja det är inte att få så många tittare på youtube som möjligt, även om förra avsnittets spridning triggar den lusten i mig. Syftet är att du som är särbegåvad och kämpar ska kunna få någon slags nytta och glädje av det jag delar.
  2. Sänk ribban. Jag undrar vad det är för mekanismer som gör att jag alltid vill höja ribban? Sänk. Sänk. Sänk. Fan vad det är svårt.
  3. Vägra nu eller aldrig! Jamen det rådet kan jag ta till mig. Det kommer fler chanser jag kan hoppa på.
  4. Bara gör det! Ok. Här kommer avsnittet:

 

”För mycket” är helt som det ska
Oavsett om du får höra att du är för känslig, för snabb, för intensiv, tänker för mycket, har för mycket energi eller känner för starkt, är det inte sant. För allt du är och känner är ok att vara och känna. Lika lite som att det går att uppmana någon annan att känna mer om personen i fråga inte har förmåga att känna mer än hon gör, går det att säga att du borde vara mindre intensiv när det kommer till än det ena än det andra. Däremot är det inte alltid smart att reagera utifrån hur det känns. Men det är en annan sak och det tar jag upp lite senare. Det du känner är ok. Hur du känner är ok.

Att vara ”för mycket” kan helt enkelt en del av vad det är att vara högintelligent. Se tidigare avsnitt Du är bara för mycket!.

Lita på dina egna känslor – de är dina
Att känna dig själv är en grundbult för att kunna bygga den tillvaro du vill ha. Det är en del i vad som finns i din ryggsäck, som du bär med dig. Att veta hur du fungerar som särbegåvad är en del av vad du har i ryggsäcken. Att veta hur du känner och att kunna lita på dina egna känslor är grundläggande och något du också bär med dig.

Här har jag förstått att människor är olika. En del känner sina egna känslor väl, har alltid gjort det och utgår från dem på ett självklart sätt. Jag lärde mig tidigt att om mina känslor skiljde sig från andras i ett givet sammanhang så var det de andras upplevelse som var den sanna. De var ju fler. Numer har jag en sundare självkänsla och kan ofta konstatera att jag och andra upplever och känner olika och landa i att det är ok. Det är ok att känna olika och det gör varken mina eller de andras känslor mindre sanna.

Acceptera det du känner
Det är först när du är medveten om hur du känner som du kan välja att acceptera att du känner som du gör. Och acceptans av hur du känner är en del i att tycka om dig själv. När det gäller självkänsla har författaren Petra Krantz Lindgren beskrivit det så bra. Citat från hennes bok hittar du längre ner.

3 inledande steg på vägen mot att tycka om att vara ”för mycket”

  1. Lär känna dina känslor. Observera dig själv. Ta gärna anteckningar eller använd diktafon på mobilen. När du är mer intensiv – Hur känns det i kroppen? Vilka tankar och önskningar får du? Sätt ord på känslorna. Eller gör flödesscheman, tankekartor, seriestrippar eller fotocollage som beskriver hur det känns för dig. Eller hitta den perfekta matematiska formeln för det du upplever. För att kunna observera dig själv på detta vis behöver du bestämma dig för att inte agera utifrån dina känslor. Bara observera och studera.
  2. Acceptera att du känner, tänker och upplever som du gör. Oavsett om det är en känsla du tycker är bra eller inte. För alla känslor du upplever finns där och de du minst vill veta av, är ofta de som skaver mest. Acceptera även de känslorna. Att acceptera handlar om att konstatera att känslan finns där, inte alls värdera den utan bara låta den finnas där.
  3. Omge dig med andra som också har starka intensiteter. Så länge du är ensam i din omgivning i att vara högintelligent kan det vara svårt att lita på dina egna känslor. Detta eftersom att dina känslor jämfört med de flesta andras kan vara så intensiva. I en omgivning där ditt sätt att vara uppfattas som normalt kan det vara lättare för dig att bejaka och acceptera hela dig. Så om möjligt, hitta andra särbegåvade att träffa.

Låter det banalt? Faktum är att det fungerar. När jag först frågade andra särbegåvade hur de gjort för att inte känna sig som ufos hela tiden, svarade flera att de gillar att vara ufos och att det egentligen bara handlar om att acceptera sig själv. Lätt för dem, tänkte jag. De har nog aldrig känt sig så konstiga som jag gjort. Ändå började jag göra som de sagt.

Och kanske tycker andra att jag fortfarande är för mycket. Men jag har börjat känna att jag är helt som jag ska vara.

Blir du uppmanad att inte känna som du gör? Vågar du lita på dina känslor? Hur har du burit dig åt för att acceptera dina intensiteter? Dela gärna med dig och kommentera nedan.

Vänligen
Vera

Ps. Jag sänkte ribban genom att bara göra en inspelning och publicera den, även om den i mitt tycke inte var perfekt. Men publicerad är den och då når jag syftet.

”Nej, jag tittar inte ner mig, jag tittar upp mot himlen” Laleh

Mer intressant att läsa

Petra Krantz Lindgren ”Med känsla för barns självkänsla”
Hela boken är mycket bra och jag har haft stor nytta av den. Läs kapitel 1. Självkänsla! Här är ett citat från inledningen av kapitel 1 som enkelt och precist beskriver självkänsla.

”Jag utgår från att självkänsla består av två dimensioner. Den första dimensionen rymmer medvetenhet om mig själv: om mina förmågor, mina tankar, mina känslor, mina behov, min lust och mina drömmar. Den andra dimensionen handlar om vilken acceptans jag har för det jag känner till om mig själv. En person med sund självkänsla accepterar sig själv och tycker om sig själv, precis som hon är. Hon upplever att hon duger, med alla sina tankar, känslor och behov. Med all sin lust och längtan. Med alla sina styrkor, men också med sina svagheter.”

Här är länk till Petra Krantz Lindgrens webb ”En annan du”

David A Sousa ”Some Strategies for Working with Students who Exhibit Overaxcitabilities”
Läs sidan 38 – 41! Även om texten vänder sig till lärare tror jag att du kan ha nytta av att läsa den. Hela kapitlet är mycket intressant.
Länk till boken texten är tagen ifrån
David A Sousa ”How the Gifted Brain Learns”

 

Facebookmail
Facebookyoutubeinstagram